Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1862, sida 2

för mig plågsamma timmar wid min tants sida och hoppas att ni ej der förföljer mig. Med dessa ord war hon förfmunnen och Gyllensköld stod ensam, stum med armarna kors öfwer bröstet och såg efter henne. Du skall tillhöra mig — war de ord, han hånfullt yttrade i det han gick. En halftimma efter nyssnämnde samtal återfinna wi Gyllensköld på en af de tomma, mörka gångarne i parken. Med långsamma steg närmade han sig en tät grupp af träd, och hastigt smög en sakta hwissling öfwer hans läppar; dessa toner beswarades straxt af ett ungefar lika låtande ljud från andra sidan af trär: gruppen, från hwilken en man framträdde, fom smy gande närmade fig Gyllensköld. Den bleka månan, frigjord från det moln fom nyss skymde henne, kastade nu fina matta strålar öfwer den framträdande. Det war en liten, puckelryggig man. Under en låg fullrig hatt nedhängde ett långt, ftripigt, rödt hår, hwilket, nedom de utstående kindknotorna, förenade fig med ett i samma färg, wildt yfwigt skägg, fom till hälften betäckte ett blekt, magert ansigte, derunder en låg panna och under ett par buskiga ögonbryn lyste ett par små insjunkna, plirande ögon. — Till ev tjenst fade den lille mannen, i det han i en ödmjuk ställning stannade framför Gylz lensköld. — Nå Holger, hur har det aflupit för dig, sedan wi sist råkade hwarandra? ö — Jo! herr löjtnant, sade den tilltalade — i går afton mar gubben som en trasa, wet herr Ilöjtnanten, det jag bestämdt kommer att ångra, är att jag gör karlen galen. Han tror nu bestämdt att det är gamla von Stjerner som spökar för honom, och