ädsingens Son Novell af Wilhelm. (Forts. fr. föreg. n:r). — Ar nu löjtnanten på det ämnet igen, och will. påstå att ungdomen skall hafwa en ständia glädje, als j drig något kan komma fom tan störa ven? — Om intet jujt för alla, få will jag dock påstå att för fröken skulle lifwet kunna wara en himmel. Har fröken då werkligen aldrig känt en mera ljuf, en mer helig känsla — sade Gyllensköld med en blick som kom Rosa att darra, hon wille gå men han ställde sig i hennes wäg. — Har frökens hjerta aldrig klappat, aldrig suckat efter ett genswar på denna känsla, i nå got annat bröst? Jo få måste tet wara, den tänsla måste äfwen finnas hos er, så känslofull; tärleken, denna himmelska gåfwa fan ej annat än hafwa matnat hos er. Fröken swarar mig ej och ändock, ändock wågar jag än en gång framstamma en bön, hwilken jag hittills funnit obeswarad. Läs i djupet af mitt hjerta, som endast klappar för att kunna bereda er den lycka, den sällhet för hwilten ni synes skapad, ja, ni skall då finna den, hwilten för edra fötter wille nedlägga om det stod i hans matt, sjelfwa himlens saligheter, allt, allt, blott ni wille säga honom de ord om hwilka han på sina knän så många gånger bedit er om, att ni älskar, att ni för ewigt will tillhöra mig. O, säg mig det och jag är den lyckligaste på jorden, och jag skall äfwen göra er lycklig. . Gyllenskölds ansigte war blossande, hans ögon alödde och med en krampaktig ifwer fattade han Rosas hand och tryckte ven i fin; Rosa förmådde ej draga