Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1862, sida 3

melankolisk röst, för sig sjelf. Ack, äfwen härifrån skulle jag se det; ack, det will påminna mig i denna stund, att derborta sitter han, han mitt lefnads allt, min barndoms enda stöd, blef och wanmäktig, en döds lit wålnad, tyngd under samwetsqwal och lidande; han, sista ättlingen af den gamle, ärorika Stålkronaätten. Ack, jag will åter till din sida, jag will åter wäcka dig ur din själs mörta drömmar, jag will åter med mitt smek komma dig att åtminstone för momangen glöms ma de hemlighetsfulla qwalen fom plåga dig; jag will hän från detta ftälle der jag endast inandas ett gift, fom än mera tär på mitt lif och blandar med oro hwarje känsla i mitt bröst, jag will åter till dig. Stödd mot fönsterposten föll hon i en djup tant fullhet. Efter en stund war ljuset borta, men Rosas blick war ännu fästad på det ställe der det synats. — Ej släckte han ljuset nu? nej, det fick följa honom till det rum, dit ingen menskoblick får intränga, till det rum der det halfslocknade ögat gråter, ja jag wet att ban gråter der ... — Ri har dragit er undan sällskapet i afton, frös fen Rosa, och förefatt er att endast fantisera för er sjelf — yttrade en len röst bakom Rosa, fom kom henne att spritta till och gjorde hennes kinder än bles tare. — Det är rätt roligt för wärden att fe, att alla hans gäster hafwa trefligt. — Man fan inte alltid wara hågad att skratta — fade Rosa i i det hon försökte att med ett fint fmåleende dölja fin oro. — När man är ung ffall hela werlden le emot en. Jntet moln finnes på ungdomens himmel om intet man fjelf stapar fig det — fare Gyllensköld i det han förfökte fatta Nosas hand, men hwilken hon dock drog undan. (Forts.)