Norrländska Korrespondenten – 23 juli 1862, sida 3

Löjtnant Gyllensköld hade för några af sina, från Stockholm anlända, slägtingar, anordnat med tillhjelp af en gammal hushållerska, den lilla fest hwartill ortens notabiliteter oc närmaste grannar äfwensom några bekanta från hufwudstaden woro inbjudna. Den stora wåningen war rikt eklärerad, allt war utsökt och elegant och hos mången döfwades tanken på fannfäre digheten af ryktet fom nått deras öron om Ijjtnantens derangerade affärer. Tanffull och skiljd från detta bländwerk fatt frös fen Rosa Stålkrona, i en fönstersmyg, dold af de tunga nedhängande sidendraperierna. Hennes blid war ej fästad på dessa utstyrda modedockor och gamla 60-åriga koketter. Hennes öra lyddes ej på dessa pladdrande tungor och de twungna skrattsalwor fom mid någon af kavaljerernas satiriska infall, genljödo i salen. Hennes blid swäfwade tårhölid ut i den fria naturen öfwer hwilken qwällens fridfulla genius kastade sin tudniga slöja, genom hwilken dock de milda stjernorna tindrade. Hennes öra tycktes endast lyssna på sitt eget hjertas oroliga flag. Hennes blick skådade ut öf: wer den spegelklara wiken och den widsträckta träd gården der hwarje buske, hwarje träd föreföllo henne fom mörka wålnader, hwilka buru i fin famn hennes egen framtid. Smärtfullt njöt hon af denna tafla di wer hwilken månan kastade sitt lätta silfwerschir. Hen: nes blick war dock förnämligast fästad wid ett litet ljus, som lik en liten stjerna framlyste emellan ett par träd. Undrade hon hwarifrån den fom? Nej, hennes suckar, hennes blickar fade att detta ställe war henne betant, att det war henne kärt. Det war Skön wik, hennes lefnads werld. — Lit en mild stjerna i den mörka natten, lyser detta ljus för min blick — sade Rosa med en ljuf