Norrländska Korrespondenten – 19 juli 1862, sida 2

en liten nyckel med hwilken han öppnade en i sin sängkammare warande tapetdörr, hwilken ledde till vet rum wi nyss nämnt. En hemsk rysnina skulle gripit hwarje annan ine trärande, än den wacklande, förintade menniskosjälen, som här tillbringade sina nattliga timmar. Det war ett litet rum, endast med ett fönster, genom hwilket den ständigt nedfällda swarta gardinen hindrade solens herrliga, lifgifwande strålar sitt inträde efter gqmiällens små darrande himlaljus att blicka in i denna mystiska gömma. Wäggar och golf woro öfwerdragna med swart, wid fönstret stod ett bord, en ländstol klädd med rötblommigt sidendammast, hwillet utgjorde en skarp tontrast mot det öfriga, war placerad midt på golfwet; på den wägg mot hwilken stolen war wänd, hängte en stor oljefärgstassa, ett fruntimmersporträtt, inneslutet i en dyrbar förgylld ram. Detta porträtt föreställre en qwinna i blomman af fin skönaste wår. J dessa öppna drag, den klara, oskuldsfulla bliden fyntes det fridfulla hjertats himmelska känslor, de ljusa lockarne, prydda af en röd kamelia, föllo i en behag lig ordning ned öfwer en hwit blänkande skuldra den fylliga barmen omsluten af en blå sidenslöja, tycktes, för det hänryckta ögat häfwas af ungdomens lätta friska andetag. J ländstolen satt baronen nedlutad, mer liknande dödens tillhörighet än lifwets. Öfwer hans likbleka drag och den djupt fårare pannan spred den darrande ljuslågan ett hemskt sten. Intet ljud störde tystnaden i rummet utom de djupa suckar som då och då banade sig wän ur det förkrossade bjertat. Han fatt länge försjunken i en dyster tankfullhet, ej ett ord fom öfwer hans läppar, på hwillen hwilade ett drag af fiä lens pjupa och sanna lidande.