Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1862, sida 3

på den fårade pannan, nu sjönk han åter matt ner mot kuddarne. — Ack morfar, morfar, hwad är det? skall jag springa efter notarien? säg! jag är så rädd, morfar hör mig då, hör din Axel — gossen slog sina armar om Hjertings hals och utbrast i en häftig gråt. War lngn mitt barn — sade Hjerting i det han ömt slöt Axel till sitt bröst — jag länner mia fris skare, jag har återfått mina krafter, jag will gå upp, gif mig derföre mina fläder och hjelp mig, ty tanske jag ännu är för swag att hjelpa mig sjelf. — Nej, morfar får inte gå upp, ty roktorn skulle inte tyda om det, nej ligg, ligg, jag mill fitta på fingtanten. — Gif mig mina kläder — fare Hjerting mera befallande än mildt, — ty jag mill upp. Axel, rärd att göra fin morfader något emot och rädd för den befallande röst med hwilken han aldrig förut tilltalat honom, framtog de tläder, hwilka hwilat i öfwer en månad, och wisade fig beredd att hjelpå den sjuke wid klätseln. På en äskärare skulle denna scen, öfwer hwilten en usel lampa spred sitt flämtande sken, gjort ett gri pande intryck. Den gamle Hjertings dödslita ansinte, wanstsällt af feberyrselns förskräckliga uttryck, de ftir vande ögonen i hwilta endast hämdbegäret framlyste, det gråa håret hwiltet i orediga lockar nedföllo på den sjutes axlar; denna bild wid hwars fötter den 14-årige Axel låg, badande i tårar och försötte att med böner förmå den fiute att åter intaga fin plats och söka hwila, men det mar förgäfwes, Hjerting hörre ej mera fin älskling han war döf för allt, utom de hemska bilder, hwilka han åkallade fom hjelp till fin hämndg fulls bordan. (Jorts.)