Norrländska Korrespondenten – 5 juli 1862, sida 3

En liten stund efter det Dahl gått uppslog Hjerting fina ögon och frågade sagta: — Hwar är Dahl? — Han gick, men lofwade att snart tomma till: baka, — fade Axel ech lade ifrån fig på bordet ett litet papper, på hwilket han nyss läst. — Hwad är tet för papper? — frågade Hjerting, som hastigt hade fått ögonen på det. — Det är ett litet bokblad, fom wisst notarien tappat. — Hwad står det på det? Axel läste: Ydolph Stålkrona, Skeppsbron N:o FEN — Ha! — utbrast Hjertina och sloa fia för pan: nan med båda händerna, han syntes ej mera den siuke, matte gubben, han tycktes på en gåna hafwa återfått sina krafter, i det halfslocknade ögat flammade åter en eld, men denna war ej kraftens och helsans, det war mera wanwettets hemska, lågande sken. — Försyn, är detta din slickelse? kunde jag ej få rö förr? detta bus fom jag få många ganger mans rrat förbi och ej wetat att den jag sökte doldes inom dess murar. Jag är intet sjuk, jag mäste upp! O, skressate bjerta, nära slutet i dödens famn, till ist sinlle du finna din frirs förstörare, o, du ropar på hämnd! ja, jag är frist, hit med mina kläder, skynda, låt mig njuta af ten glädjen att fe honom ett osser för mig Ack min dotter, i hans blod ffall jag taaa hämd för dig. Axel, kläd mig, hjelp mig, jag måste upp, skynda, skynda! i Hjerting hade under det han talat fatt sia upp i sängen, hans ögon rullade wildt från det ena före målet till det andra, fora swettdroppar perlade fram