ädlingens Son. Novell af Wilhelm. (Forts. fr. föreg. n:r). — Wälkommen, hederlige wän! sätt dig nu ned här, du kom just lagom att frukostera med mia, jag känner mig just liksom litet mera lefnadsglad när jag får fe dig, då tyder jag mig åter wara densamma Stålkrona, fom med fin män Dahl hade få många upptåger för fig, fast jag nu är fom en 70 årig gubbe. — Ja det håller jag med om att du är gubbe i förtid — fade Dahl Ieende och fatte fia wid baronens sida — men än är det ej försent min bror, att lefwa upp igen, glädjen står med öppna armar att emottaga den få mycket firade och den af det täcka könet afgudade Stålkrona. — Nej min bror, nu är det förbi, nu eger lif wet ej mera behag för mig, och aldraminst det ftojande; nej det war förr fom jag wid din sida njöt af dess håfwor. — Cå, dessa finna ej mera behag för dig. Ad, min bror! hwad du är dig olif på några År, emot den tid då du swärmande och alad, med din wän Dahl, njöt af det herrliga lif mi hade under Italiens bime mel; då mi från Alpernas höjder lyssnade till Tyro larens herrliga sånger. Ack, då Frankrikes och Eng: lands jord tjusade dig, huru olik är du dig icke nu mot då. Ej fanns det då några taggar under de rosors blad ödet strödde på din stig. Nej, då war du glad; kasta bort denna sorgsna mask och le, le ännu en tid emot lifwet, och låt mig ännu en gång igen: