Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1862, sida 2

dö allena. War det bedröfwelsen deröfwer eller dödsångsten, som föranledde hennes gälla skrik, hwilket åter ådrog fig folks uppmärksamhet? Hwem fan wäl bestämma detta? Jnnan slusswaktaren och skepparen ffyns dade till, hade hon af strömmen redan blifwit förd under isen och hwarje hjelp war omöjlig. Liksom jagad af furier, skyndade Edelman hem till fin bostad, kastade af fig de wåta kläderna och ins tog sängen. Han tänkte ide i denna stund på att han sannolikt ofördröjligen skulle för Theklas förswinnande ställas till rälenskap — han hade, sanningen att säga, icke en enda redig tanke, men i hans öron återljudade oupphörligt den drunknades gälla klagoskrik. Han war hennes mördare, han hade ju med godo eller allwar ligen bort afhålla henne från det wansinniga företas get; ja, han hade ju ännu sista ögonblicket kunnat rädda henne, i fall han ide, öfwerwäldigad af fielfbes warelsedriften, endast täntt på fin egen räddning. Jinge eller kunde han wäl ännu fortsätta sitt bekymmersamma, i hela fin omfattning glädjelösa lif? Han sprang upp ur fängen och grep efter en knif, men han lät handen åter sjunka — det felade honom mod att fullborda gerningen. N Då han wid arresteringen beskyldes för mord på sin älstade Thekla, teg han och wille emottaga döden genom lagens arm såsom ett rättwist straff för hans medwerkan till den hulda slickans förtidiga bortgång. Med den afsky, som hans mordgerning wäckte hos alla, tyngde efter hans tillfrisknande så hårdt på hans själ, att han kände behof att wältra åtminstone en del af förbrytelsen ifrån sig och han förklarade nu att Thekla af fri wilja gått i dören. I början trodde man honom ide; men wid spaningen efter det bref Thekla tillskrifwit fin syster tillftod hennes tolfårige