Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1862, sida 2

förstår jag hwarsöre ni wille ha er dotter hos er... Kom fram min wackra flicka; du behöfwer ej rodna öfwer ett sådant werk. Den unga artisten steg fram och med en djup nigning sade hon: — Sire, eder röjt låter få mild och god ... om mitt arbete förtjenar något loford, är det Gud som gifwit mig förmåga att utföra det derföre att jag skulle hjelpa min stackars far. — Hwad heter du, mitt barn? — Sire, jag heter Susanna. — Ditt arbete förtjenar mycket beröm; ty aldrig har wäl marmorn bättre framställt ett uppgifwet ämne. Det är kronan på werket och du och din far äro lika stora mästare båda. Daniel, du har gjort dig wäl förtjent af samtid och efterwerld. Jag har hört talas om orsaken till ditt fängslande och ditt brott är wisserligen stort, men ditt förflutna lif är mig en borgen för framtiden. Bildhuggaren kastade sig till kejsarens fötter. — Stig upp, fade kejsaren räckande honom han: den, stig upp! Du är ide allenast fri och benådad, utan ifrån denna stund skall du höra till mitt hus. Men likwäl, fortfor han leende, vömer jag dig till att qwarstanna här tills i öfwermorgon, på det du må få njuta of den triumf, fom inwianingen af detta monument skall skänka dig. Wi träffas således snart igen; farwäl till dess! — O min Gud utropade bildhuggaren då de blifwit allena, gif nåd och förlåtelse! Tag bort blod: skulden från mitt samwete! War ej mindre barmhertig emot syndaren än menniskorna warit! — — — Ghgon pderyns mar alädien I den aoda staden