Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1862, sida 3

mer eller mindre; så gerna kan jag gå ifrån alltihop i denna dag. Arma werktyg! fortsatte han då han tog upp fin mejsel från golfwet, sedan handen fom förer dig sölades med blod, duger du ej mer till arbete! Himlen wäljignar ej längre dina bemödanden, du är ej annat än en mafcdhin utan fif, utan fjäll! Ack jag fer att förbannelse hwilar öfwer oss bida! Han steg upp och i ett anfall af raseri wille han förgripa sig mot de redan färdiga bilderna. Men war det en aning som höll honom tillbaka på halfwa wägen? Han ångrade sig, knäppte ihop händerna och höjde ögonen mot himlen. — Hwad är det jag ser! utropade han hastigt; drömmer jag eller? ... En fris rundtomkrina fa: minen! ... Min Gud har jag mistat förståndet eller är det en synwilla? ... AH, nu förstår jag; himlen har welat gifwa mig modellen och jag will wara tadfam derför, ehuru för att efterhärma den fordrades en engels lätta hand. O låt uppenbarelsen dröja qwar några ögonblick till, få att jag må funna ine prägla den i mitt minne och må den sedan återwända till de himmelska regionerna, från hwilka den leder sitt ursprung! Bildhuggaren skyndade till stegen; twekande och undrande klef han uppför densamma. Han widrörde liften med fina fingrar oc) kände att det war en ins billning fom bedårade honom. Han uppgaf ett rop och fattade tag i stegen för att ej störta ned. . i — Det är ingen synwilla! ... Desfa figurer, få små fom om de mworo ftudna i foppar och ändå få naturliga fom om de woro lefwande! allt detta är ingen dröm och likwäl är det ide jag fom gjort dem, o Daniel, Daniel! antingen har en fee i natt frame