fortskred wisserligen, men icke såsom den arme bild huggaren sjelf önskade. — Jag wet intet, sade han twekande till sig sjelf, om jag arbetar tillräckligt fort, men dagarne de gå åtminstone fort nog, och fom jag en gång sad åt Susanna, då arbetet wäl är färdigt, få ... Men mi äro ej der ännu; dessa stora figurer fordra mycken tid och mycket arbete och sjelfwa frisen på kaminen, som ej är påbörjad ännu! Jag lofwade för mycket, jag fan inte hålla ord ... O hwad allt detta plå gar mig, jag lider namnlösa qwal, och måste likwäl dölja allt inom mig sjelf, ty min stackars Susanna far illa af att wistas instängd här hos mig, hennes ögon äro röda, och sorgen bleker hennes kinder. O min Gud, hwilket hårdt öde har ej drabbat mig! En morgon då han som wanligt kom och satte fig till sitt arbete, började han betrakta det med rynkad panna. — J går berättade man mig att kejsaren ämnar fonuma och fe på mitt arbete, just nu då jag ej är nöjd med det fielf. Skulle detta wara ett elakt förebud? . . . Carl V wiljer illa tiden för sitt be söt.. Han skall finna arbetet fult och din far, mitt älskade barn, fortfor han talande till Susanna lifasom om hon warit tillstädes, din stackars far som icke gifwit prof på en så stor talang att den wore wärd hang lif, skall gå förnedrad ur werlden och lemna dig enfam. . LI ww we mm