Norrländska Korrespondenten – 31 maj 1862, sida 2

från landsbygden, som i staden, förrän han aick ombord, gjorde bekantskap med en flicka från skärgården och förmådde henne att följa honom till Amerika som hon aick och stod, utan att taga farwäl af slägt och wänner och utan att ens hemta några kläder hemifrån. — Uti Amerikas sydstater råder så stor brist på tryckpapper, att tidningar tryckas på grått karduspapper. — Time8 båller tal för fina kära landsmän, ungefär i samma ton fom wid den förra expositionen för elfwa år sedan, en slags Kapufiner-predvikan, deri ret stora werldsbladet ligger fina landsmän på sinnet, att uppföra fig hyggligt emot gästerna, ide öfwer höfwan plocka och skinna dem, utan hjelpa dem som kommit wilse, bjuda dem i familjerna på roastbeef och pudding, ide plåga tm med dålig musik, utan hjelpa dem en: oförskämda droff-fuffar och andra rofdjur i den befolkade öknen. NMNågra af of, — yttrar denna tidning — fe på de wäntare främlingarna fom fiskaren på fina notwarp. De tänka ej på annat än att fånga dem i fina nät eller harpunera dem. — Hos andra åter utbryta wåra infulära egenheter och fördomar; i desfas ögon är utlänningen antingen en wilde eller en narr. Wi böra tänka på, hur förträffligt det är sörjdt för den resande Engelsmannen i alla kontinentens länder, medan London och alla större städer i England äro inrättade, alls icke för besök af främlingar, utan endast för att göra innebyggarnes egna existens så behaglig som möjligt. J en Londonswåning, som är uthyrd, känner främlingen sig som i ett fängelse, och på gatan fom en af werlden hjelplöst öfwergifwen person. Män ue wi funna med bästa wilja göra hos nom wistandet behagligt? Jcke helt och hållet, men likwäl till någon del och detta hufwudsakligen blott genom höflighet, på så sätt att wi bemöda oss att förstå Hos nom om han frågar efter wägen, att wi hjelpa honom om han råkat i diplomatiska swårigheter med en sjåare, att wi för en som fått speciel rekommendation till oss, göra något mer än blott bjuda honom på en tråkig middag, och mera dylitt i samma riktning. — Så skulle också aristokratien i fin sfer wisa gäftwänlighet. Hwartill äro annars dessa stora rika herrar med fina pompösa titlar, stora palatser och speciela privilegier, om de ide wid tillfällen fom detta skulle göra fig och landet heder? Enge land bör nu wisa, att dess institutioner, dess frihet, dess Selfaovernment, def talfrihet och andra sköna fater, öfwer hwilka wi äro få stolta, betyda något mer än att mi blott och bart skola bomma till wåra dörrar för de främmande gästerna. Låt oss nu försöka att bestå profwet; det skulle då blifwa till heder för wårt land. Sålunda yttrar sig den inflytelserika tidningen, men hur stor def makt än i öfrigt må wara, — icke rubbar den ändå Brittens sekelgamla wanor.