Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1862, sida 3

kit ned mot skuldran, och handen som ännu fasthåller ett werktyg, hwilar owerksam wid hennes sida, ty det flitiga arbetet, i förening med nattwaket, har slutligen medtagit hennes krafter; hon har insomnat. Lampan kastar sitt aftagande sken på en uppslagen bibel, hwarur hon synes hafwa hämtat ämnet till den basrelief som linger framför henne på bordet. Rummet har säkert i största hast blifwit förwandladt till werkstad, ty de mejslar och ciseleringswerktya som liaga spridda kring sofwerskan synas wara tillfälligtwis framtagna från något gömställe, dit de snart åter skola förpassas. Huru skön är ej denna flicka i slummer! hur tyst och fridfullt allt omkring henne! Ungdomens sömn, liffom dess löje, förråder lika lätt de inneboende fändlornas himmelska harmoni och renhet. Men trots af sinnesfriden är den sömn fom öfwerfaller oss efter en lång natts flitiga arbete, icke utan en feberaktig oro och lätt afbruten. Ett nästan omärkliat ljud, förorsakadt af ett werkstygs rubbande ur sitt läge, höres tätt bredwid den sköna sofwerskan, som derwid spritter och waknar. Hennes tankar äro att börja med lika orediga som hennes blickar; hon fer fig omkring och söker någon ... men slutligen waknar hon till besinning. — Hwad ser jag? min far är ännu inte hems kommen! utropar hon då hon fer fig ensam. Det är stora, ljusa dagen! och förskräckt öfwer att hon, genom sitt insomnande, hade kunnat förråda sitt arbete, blåser hon hastigt ut lampan och gömmer unvan sina werktyg tillika med det halffärdiga arbetet. Hon blir allt mer och mer orolig tjwer fin fortfa rande ensamhet. (Forts.)