Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1862, sida 3

arbetets skakande rarphöna. Denna liknelse är ganska träffande. — Jaa skulle wilja utsträcka jemförelsen ännu längre och likna färden agenom lifwet mid en resa genom wårt kära fädernesland från söder till norr. — Skåne blir då den späda barndomens land, der hufmudfatkligen den hungriga magens behof tiflfredsställas och man benäget låter mas ten tysta munnen. — Så kommer man in i lifwets Småland. Här råkar man ideligen på små men branta badar, fom doc ideligen aflösas af leende dalar och spegelblanka sjöungar. Detta är den mera försigkomna barndomens tid, då man fnafwar på sina första, ehurn obe tydliga motgångar och bekymmer, hwilka likwäl hastigt och lustigt förbytas i löje och glada miner. — Så kommer man in i det bördiga Hstergöthland. — Detta är den på förhoppningar rika tid, då man wäl går skolan och lyder under magisterns ris, men likwäl är stolt öfwer — sin drömda framtid, då man börjar tänka på att få sig en egen, innehållsrik grytpa och drömmer sig in i förmögenhetens wilkor. — Så kommer man småningom upp till ven tjufande Mälaredvalen med fina fordna och närwarande stolta riddareborgar, fina blånande wikar och fjärdar, sina idylliska holmar, omsusade af doftande löfskogar, tlädda i hoppets ljusa, gröna högtidgdrägt. Detta är den period af lifwet, då ynglingen och jungfrun börja förespegla fig ett Artadien med thy åtföljande idyll af en koja och ett hjerta, och ens eget hjerta börjar klappa lifligare. Somliaa dröja fig länge qwar här och njuta med förtjusta, öppna finnen af naturens oändliga skönhet, somliga deremot hafwa inga ögon för denna, utan bege fia hastigt öfwer sjön. Sålunda komma wi med olika snabbhet ifrån ungdomens swärmiska och förhoppningsfulla period upp till Dalarne och Norrland med fina gråa berg, allwarliga, dyftra barrskogar och brusande elfwar. Detta är lifwets mannaålder, dess allwarliga arbete och strid med en hård, men oftaft rik natur, der det fordras kraft i wiljan för att godogöra bergens rila skatter och upparbeta nyodlingar till gifwande ffördar. — Mången får efter den beswärliga färden göra en titt in i Angers im anland och i dess tjusande natur hwila, ut ifrån bråket och hemta krafter till det sista hållet. — Slutligen bär det af upp åt Lappland, def; ödes marker, snö och kyla. Detta är ålders domen med dess snö i lockarne och kyla i hjertat. Lycklig den, som före målet får från Avafara ffådra den nattliga, glänsande folen och wid dess wänliga strålar får wärma sitt stelnande hjerta och i dess belysning får kasta en tacksam blick på den tillryggalagda wägen.