Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1862, sida 2

efter följde det första menniskoparet i Edens leende ängter; få Jsaks offrande, Rebecka wattnande sin frän des kameler, Jacobs flytt, Jsraels tåg ur Egypten. Samuel och David m. fl. ur gamla testamentet. Ur det nya war isynnerhet Jungfru Marie bebådelse, Jesu omskärelse och synderskan, som ådrog sig betraftarens uppmärksamhet. Jesu omffärelje war ett wackert stycke: den gamle Simeon uttalade med rördt hjerta sin helsning till Messias och sin profetia om tet nya gudabarnet. Synderskan hade konstnären framställt i det ögonblick, då Herren sade: uden der ren är, kaste första ftenen! Hennes i tårar dränkta ansigte uttryckte en trogen bild af ett diupt ångrande bjerta; men wid den milde mästarens förlåtande ord hare en himmelsk stråle af hopp utbredt fig öfwer bennes ansigte. Men skönast af allt war Jungfru Marie Bebådelse. I en öfmperjordisk glans stod der den blyga, smärta innafrun, fom war bestämd att under sitt hjerta bära menniskoslägtets förlossare. Med helig och djup wördnad och rörelse lyssnade hon till engeln, fom bebådade henne Salighet af höjden. Det näst intill warande rummet war kapten BWillsons såkallate hwardagsrum, försedt med en stor jordz alob, Nelsons byst i kroppsstorlek, wår snillerike fap: ten Ericsons porträtt, måladt i olja och placeradt öfwer soffan samt diverse taflor, föreställande scener ur Schlesvig-Holsteinska kriget, och på dragkistan stod en gipsbild af Samuel Omen. i Men wi Återgå till wärdinnans hwardagsrum, vit under tiden twenne män, nemligen wärden på stället och hang wän löjtnant Andersson, fom nu Åter kommit till fäderneslandet, under tiden inkommit och slagit sig ner. Fru Willson hade med fosterdottern utgått, för att ställa i ordning en anspräkslös mir: