—— — —— — Elsa lilla! Will du stiga ner i salongen eller i din hytt? Jag har några ord att säga dig. Elfa följde med och nedkommen yttrade faps tenen: — Min far och din farbror, båda borgare i Byköping, woro goda wänner och bekanta och deras barn umgingos mycket med hwarandra och på mitt adertonde år wardt jag uppöfwer öronen kär i din kusin Josephine. — Sjön lekte mig i hågen och jag reste mina färde. Då jag for bort war Josephine Andersson en god flicka; men hon blef bortskämd, och då jag ef: ter tre år fom tillbaka, mar hon förnäma damen. Men det der är barnsligheter. Nu är hon gift med borgmästaren der hemma och jag går här på Hermelinen dag ut och dag in fom en ensam sjöbjörn. — Nåh, hwad har jag med det der att göra, kära kapten? — Du har ej dermed att göra, det förstås. Men då jag kommer till Stockholm, ser du, få har jag inz gen liten hustru, fom kommer mig till mötes, och will jag gå i land, få... hwart ffall jag gå? Jo, jag går på en källare klockan fer, läfer en tidning och tömmer i mer eller mindre ftojande sällskap min toddy. — Och det är ju bra? — Det är få tusan Heller. Jag önskade det wore på annat fått. — Huru wille du då ha det? — Js, jag wille ha en liten fnäll, god wäninna, som toge emot mig allt ibland och fom . . . med få ord: jag wille ha en liten god hustru. — Nå, det fan du ju skaffa dig.