Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1862, sida 2

domswän Josephine Andersson blef för fint uppfos strad för en sjöbjörn, få ... — Hwad? — Den ena kusinen kan wara så god som den andra — men härom kan wara nog ordadt. — Förstår jag dig rätt, eller ämnar du...? — ÄUmnar alldeles ingenting, afbröt kaptenen. Men — flickan är bra oh anftår en fimpel fjökapten. . — Åh, hwad talar du. Men hon har ju ingen bildning och ... — Och ? — Ingen förmögenhet. — Gör detsamma. Förtjenar nog för oss båda. Men farwäl med dig bror! Lef icke för fort derborta i werldens stora hufwudstad. Löjtnanten tryckte sin wäns hand och begaf sig på resan. Men då Elfa och hennes lilla fosterdotter fom mo ombord och mydet anspräkslöst mille taga plats på fördäcket, yttrade kaptenen: — Min lilla flicka, hytten nr 3 står för din räkning. Din fufin har betalt resan. —Elsa tackade i sitt hjerta fin kusin och integ sin plats, iyckande att denna resa mar angenämare än den hon gjort för några år sedan, då hon, hela natten i ända sittande på däck, lemnade fäderneslandet. Hon war werkligen förwånad öfwer den lyda, fom wederfarits henne. Hon fick resa beqwämt, hennes lilla fosterdotter behöfde ej lida af köld och hennes föräldrar skulle med nästa post få penningar. Men ännu mer förwånad blef hon då kaptenen första efs termiddagen och just då de fått Smålkandskuster i sigte, steg from till henne och yttrade