Norrländska Korrespondenten – 17 maj 1862, sida 2

— Och han heter Andersson? — Alldeles — men huru . .. — Ack Herre Gud! Has far och min far ... Men det är detsamma. Gack bort till Honom och fråga honom, — tyst, förstår du, — om hans fattiga kusin fan få tala wid honom. — Kapten uppfyllde dalkullans anhållan. Löjtnant Andersson från Byköping — ty det war han — fmwas rade ej ett ord, han endast blef mycket blek och gick fram till dalkullan. Han war en god man, och då han riktigt fick weta, hwem dalkullan war, blygdes han öfwer sitt beteende och beslöt att godtgöra det. Till följe deraf yttrade han till sina kamrater: — Gån i land. Jag kommer efter. Wännerna gingo och löjtnanten samt kapten Willson nedstego i salongen, åtföljde af dalkullan, och han: tar jag till min farbror något af min rundliga reskassa. Elsa tackade och gick, och då hon tog afsked fällde war så mild och wänlig. till sin fattige farbroder i Dalarne och samma dag afreste han till Paris, sedan han förut för Elsa bes henne hos fin wän kaptenen. — Behöfs el, kära bror, swarade kapten Bill: fon tort. Jag känner flickan bättre än du och ... — Hwad will du säga? — Jag säger intet mera — men då min barns sedan den förre med henne en stund samtalat, slutade — Farväl min lilla kusin! I morgon dag ffichon några tårar, ty hon tyckte den förnäme kusinen Dagen derefter skickade löjtnanten 100 riksdaler talt öfwerfarten till Stockholm och rekommenderat