Halkullan. Berattelse af Johan Nyberg. 7 Kap. Elsas löfte. x (Forts. fr. föreg. n:r). — Ja, det är icke utan det, swarade kaptenen och såg npp med ett småleende, ty Elfa, den lilla daltuslan, fom han för twenne år sedan fett härftä, des, stod framför honom och höll sin lilla fosterdotter wid handen. — NÅ, frågade hon, får jag och min lilla flicka följa med dig till Swerige? — Gerna! Men hwar har du warit Hela denna tiden? Elsa började nu redogöra för sin wandring, och dalfullorna äro merändels ej njugga om orden; men hon hann ej berätta mycket, ty Hermelinens pasfagerare, de båda officerarne och deras wänner, upptommo oh knappast hade fått sigte på Elsa, fom under re sista twå åren mycket wuxit till fia, förr än den ene af dem slog fin arm om hennes lif och på fame ma gång tog en kyss från hennes läppar. Men knappast hade denna stöld föröfwats förr: an näpsten fom: den käcke krigarn kände nemligen ett rätt kraftigt flag på sitt högra öra, hwarefter dal: kullan slet fig lös, winkade kaptenen och frågade, då denne kommit: — Hwad heter den der? — Kors, kära du, hwarför will du weta det? Han är em af mina barndomswänner och . .. — Han är förd i Byköping? — Ja, men huru wet du...