— Du menar Karin? — Hwad hon heter, wet jag icke; men hon war med oss hit, och ett barn hade hon med sig, stackars hon som du. — Hon är död, stackars Karin. — Jaså; och hennes barn? — Av nu mitt barn; men farwäl med dig. — Dri följer således ej med? — Tyder dn jag ffulle göra det? — Hwarföre inte? — Kan jag komma hem till Dalom till far och mor med ett barn i renseln? — Det är ej ditt; det är ju Karins, du kan ju säga det. — Kan jag skämma ut Karin. Nej du. Menniskorna woro så elaka emot henne medan hon lefde, att det nu ej är för mycket om de lemna henne i frid ef: ter hennes död. — Will du då aldrig återfe dina föräldrar? — Jo, de äro de käraste jag eger; men nog drös. jer det en god tid, innan jag får återse dem, ty jag ämnar mig långt, långt bort. Farwäl med dig, kapten! Efter att hafwa yttrat dessa ord, nickade Elsa ett farwäl och gick upp i staden. — Besynnerlig flicka den der. talade kaptenen för fig sjelf. Besynnerlig och ganska god tillika. Samma dag företog Elfa fin långwandring. Hon genomwandrade Danmark, Tyskland, Frankrike och Schweitz, samt begaf fig ända ned i Italien; men då hon fom till Neapel började hon förnimma en oemotståndlig längtan efter hemlandets dalar och fjellar och en klar, stilla qwäll, då hon fatt med fin lilla fofterdotter nära wid brädden af en mindre flod, sjöng hon