Norrländska Korrespondenten – 30 april 1862, sida 2

armbågen på bordet och med pannan emot handen, yttrande: — Hon är en engel! Derefter satt han länge i djupa tankar. Emellertid gick dagen till ända. Lyktorna tändes och ljusskenet från de midtemot boende grannarnes fönster inströmmade till wår drömmare; men han rörde sig ej ur stället, utan satt hela tiden orörlig, anda till dess han tyckte fig i trapporna förnimma ftegen af den återkommande, då han uppsteg och gick samma wäg han kommit. Denne man war major Emil Klinkowsporre. Sedan majorskan återkommit framtog hon ett handarbete och satte sig wid lampan. En annan skulle kanske funnit det dystert att wara så ensam uti dessa stora rum, men hon tyckte det ej; hon war wan att wara lemnad åt sig sjelf, att wara allena. Sedan hon setat en stund, tyckte hon fig förnime ma steg i andra rummet och litet derefter inträdde majoren, helsande: god afton, Emilie! Majorskan swarade ej; af förwåning såg hon endast på sin man. Hans helsning war så hjertlig; så hade han ej på länge tilltalat henne. Och änun mer förwånad blef hon, då han framgick till henne, fattade hennes hand och frågade: — Hwart gick du nyss, Emilie? — Jag war hos wår gamla tjenarinna, Jnga, swarade hon. — Du war äfwen på ett annat ställe. — Hwad menar du? — War dri ej hos en liten faderoch moderlös flicka? Majorskan swarade ej, men en fin rodnad uppe spirade på hennes finder och hon nedslog ögonen.