Norrländska Korrespondenten – 26 april 1862, sida 2

och åter i Sweriges hufwudstad. Bland andra som gingo öfwer Norrbro ådrogo sig isynnerhet twenne dalkullor de förbigåendes uppmärksamhet, hwilket kom fig deraf att den ena af kullorna egde en owanlig ffönhet. Emellertid gingo de, utan att fe fig om, upp åt Norr och togo af åt drottninggatan, der mötande en hop ungherrar, hwilka stannade och beskådade dem dels med och dels ntan lorgnett. — Det är hon, utropade en. — Swilken? frågade en annan. — Karin från Leksand, Dalarnes skönhet. — Jaha, jaha, jag fer. Fn så wacker, skön, ja gudomlig. Men fe, hwad är det der för en gynnare? — Troligtwis hennes fästman. — Nej, hennes bror. Fn ta mig jag begriper, att han fan wara få ful och på samma gång wara bror till en få omanlig ffönhet. Karin oh Elfa — tty det war dessa båda — hade emellertid mött fin reskamrat, den förras bror Johan, fom med korgmakeri slog fig fram i hufmudz staden; och sedan alla tre under gåendet öfver Norre bro nedåt Fredsgatan samtalat om hwarjehanda, tog gossen snedt af nedåt Clara Bergsgränd, under det flickorna fortsatte sin färd uppför drottninggatan. Komne midtför ett större hus derstädes, stannade Elsa och frågade: skola wi gå upp här eller skola wi begge oss af till wårt qwarter? — Ännu står sol på himlen, swarade, Karin. SÅåtom oss på winst och förlust stiga upp härstädes, hwarefter de uppgingo i huset och trappan uppför till andra wåningen, der de bankade på en dörr, hmilz fen genast öppnades af en flicksnärta. ö — Will du köpa ringar? frågade Karin.