Norrländska Korrespondenten – 26 april 1862, sida 2

— Jag swarade ingenting, men .. du kan al: drig tro hwad han war snäll och god. — Han hade ju fäftmö? En förnäm och kanske rik flicka. — Ja, men han sade, att han skulle försaka allt för min skull. — Och du trodde honom? — Nej, men jag borde kanske gjort det. — Snälla Karin, war förnuftig, förmanade Elsa; men just som hon yttrat dessa ord, brast skaren under henne och hon nedsjönk djupt i fnön. Gossen och den andra kullan hjelpte henne upp och emedan man såg att solen började werka på snön, sökte man och fann snart en annan wäg på hwilken wandringen fort: sattes. Man war nu uppe på ett af Leksands högst belägna ställen, hwarföre alla tre wände sig om för att efterse om de ännu kunde skönja sina tarfliga hem. — Jag ser nu Ursala och wår koja, utropade den lilla dalkullan och blickade långt bort i fjerran; ty man hade redan tillryggalagt mera än en mil. Men Gud wet om wi någonfin återkomma till hemmet, tillade hon sorgsen, fällande några tårar. Hennes båda reskamrater swarade ej, men de smittades af den lilla kullans sorgsna sinnesstämning, hwarföre gossen, för att muntra sig och flickorna, upp stämde en wisa, hwari kullorna instämde; och snart hade dessa unga, som kanhända skulle lida skeppsbrott i den för dem okända werlden, ånyo blifwit glada och muntra samt förswunno under sång och glam i den djupa skogen. 2 Kap. Hårkedjan. Påskafton war inne. Eftermiddagssolen stod på himlen och menniskorna skyndade som wanligt fram