— Din sjal! Men min Grud, ni har wäl angifwit saken för polisen? Wänta, jag will genast skrifwa några ord till polismästaren, fom jag personligen fänner. . — Åh, goda tant, det lönar wisst inte möran för sådant lappri, menade Clementine. — Hwat! kallar du en dyrbar fjal för ett lappri! utropade tanten. — Ctementine menar att min man redan anmält saten för polisen, hjelpte ånyo den aldrig rädlösa modren. — Nå, hwad nytt ecljest? frågade den wetgirina wärdinnan, sedan hon något luanat sig för den förlorade sjalen. Modren kastade ånyo en uppmanande blick på sin dotter. -Jo, fortsatte denna sin debut, under färden hit sägo wi två bättre per soner ståss på gatan och ten ene bars bort frn tåd. — Bars bort fom död! Men detär ju alldeles förslräckliga saker de här! utropade wärdinnan; en menniffa ihbjelslagen! OM till våga på olyckan en bätts re menniska ... Men hwem war di den olycklige? — Jag tyckte jag lände igen honom, swarade Clementine. — Du kände honom? O himmel! Men hwem war det då? — Det war... jo, det mar ryttmästar von FE, swarade Clementine. — Kyttmäjtar von FE! stret wärdins nan till; Ah ... Och derpå föll wärdinnan i wanmakt samt i te swåraste tonvulsioner. Det blef en hisklig uppståndelse i huset. Man tömde öfwer friherrinnan alla hennes toilett flaskor och måste slutligen skicka efter läkare. Modren grep sin dotter hårdt omar: men och förre henne med fig ner till wagnen. — Du är så rent af frår förståndet, olycksbarn! yttrade modren under hems vägen; hur lunde tet falla tig in att nämna ryttmästar von FE, fom umgås hos friherrinnan och det på den mest sörtroliga fot! — Jnte wisste jag det, swarade den olyckliga Clementine, som hade nämnt ryttmästaren derföre att hon under promenaden händelsewis råkat få fe honom på gatan. — Men när man umgås i stora werl-: den borde man mål meta allt, menade: modren; jo, du har ställt wackert till du, och ten ena dumheten war inte lik den; andra. Säga att man för emot på Carl! den 13:des torg när hela werlden wet! att man aldrig åker ifwer det torget. ... Eiga att en tyrvar sjal är ett — Men hon wille ju skrifwa till polismästaren, inwände Clementine. — Och du, rin toka tror werkligen att hon skulle ha gjort det! Sådant ter säger man bara af artighet ... Jag önskade att wi aldrig farit ut i dag! — Mamma finner då att det är bäst jag aldrig säger något. — Hädanefter råder jag dig att aldrig öppna din mun! förklarade ändtligen modren. Samma råd borde man ge alla dem fom, för att anses angenäma och under hållande i sin konversation, icke sky att beljuga sina motståndare och förråda sina wänner. Man borde dag ut och rag in tuta i deras öron ret gamla goda österläntska ordspråket: Orvet är filfmer, men tystnaden är guld. Hialmar. (Jllustrerad Tidning.) AAAALA—— —— —mfss6 — BA on TRA MER LS ADLER VR DT NR LA Et ek 3— At Hu trt ARS 4( LARS REA wärre elycka hände, lyckönskade friher-1 rinnan. — Men i går råkade wi utför en elak mennisla som stal min nya dyrbara sjal berättade Clementine, något modigare efter sitt första försök.