för att icke låta konversationen salla, äro färdiga att till hwad pris fom heljt lif ma och underhålla den! Allt synes wara tillåtet för detta ändamåäl. Man går ända derhän att blottställa fia sjelf, Hypa fina intimaste förhållanden, förråda fina och andras wigtigaste hemligheter, och om man ide har några hemligheter att yppa, så dittar man helt enkelt, uppfinner om bet behöfs tjugu osanningar. Den hotande faran skall gälla fom ursägt: fonversationen höll på att dö. Jag wet en fru, tillhörande den för: nämare och förmögnare samhällsklassen och som riktigt tycks ha gjort till sin uppgift att hälla målron wid matt, det månde wara hemma hos henne fsjelf eller hos andra, och utan att mara det ringaste nogräknad om medlen. Hon har en dotter, en god älskwärd flicka med talans de ögon, men stum fom en fisk. Modren war alldeles tröstlös öfwer ett äpple som fallit så långt från trädet. En dag sade hon till henne: — Men min föra Clementiue, tänker du då i ewighet tiga som muren? Kan jag då aldrig få ett ord ur din mun? — Men jag har ju ingenting att säga, goda mamma! — Din toka! har man ingenting, så hittar man på, alltid finner man något. — Men hwad skall jag trå säga? frå gade flickan med tårar i ögonen. — Hwad som helst, bara du inte sitter fom en marmorbild. Du fon ju berätta. — Hwad skall jag då berätta? dika godt hwad. Du tan ju bee rätta t. ex. att . . att en omnibus höll på att föra sönder war magn; att man stulit från dig din nya dyrbara fjal: att ått du sett twenne personer slåss på gatan och ven ena bortbäras såsom Död; att .. nog af, allt hwad du i ögonblicket får tag uti, bara det blir något, ty fortfar du såsom hitintills, så tan jag ju aldrig föra dig med mia ut i werlden ... jag riktigt skäms för att ha en sådan gås till dotter. Detta samtal fördes under en promenad i wagn. Det gällde dessutom en visit hos en enkefriherrinna, fom litaledes är mycket begifwen på nyheter och säterligen aldrig haft någon fonverfations död på sitt samwete. Wagnen höll utanför friherrinnans bus, och wårt bes sökande herrskap blef på det hjertligaste emottaget. — Men hwad du är blef, mitt barn! yttrade wärdinnan till Clementine, bar du warit sjnt! Modren kastade på dottren en blick som tycktes säga: Tala, olyckliga ! — Nej, goda tant, swarade dottern, men jag är ännu få rädd, ty .. tala när man ingenting bar att säga! likwäl huru många finnas ej four, ; — Ty .. hwad är det du war rädd för? — Jo, det war nära att .. att wår wagn stjelpt på gatan, upplyste Clementi ne, bemödande sig att wara wärdig sin mor. — Stjelpt? Men hur gick det till? — Jo, fullföljde Clementine, det war