fade dem, OM derutanföre på de tröt ta wandrarenas hwilostad sken solen få klart, doftade blommorna och böjre vå och då fina kalkar för winden, och det war som om de welat jaga: Det är få. Meu omtring altaret derinne stodo en mängd unga flickor och gossar, som i dag för första gången skulle gå till Herrans borr, och de hade prydt kyrkan med löf och blommor, och te båda englarne der på hwardera sidan om altaret hade fått hwarsin stor blomjteramwaft i handen och sågo få nöjda ut. På wenstra sidan om altaret stodo flickor, alla i swarta kemkasinsttärningar med stycke och mös: sa, utom twå, fom hade sidenklädningar och bart hår med lockar, och den ena af dem war patronens på Lossebo dotter och den andra riksdagsmannens i Käll sweden. Riksdagsmannen war rik han, rikare än sjelfwa patronen, fate de, fast denne hade åtta hela hemman utom brus fet; också hade riksdagsman i dag skänkt tyrkan en ny, präktig ljuskrona, då par tronens dotter blott wirkat en altarduk, och fen få tyckte han att hans dotter kunde komma lita uppsträckt inför mår Herre som patronens — och det gjorde hon oc. Bretwid riksragsmannens dotter stod en liten, glad flicka med ljust hår och röda kinder, klädd i modrens bröllopsklädning som war omfärgad för tredje gången, men det war torpar Olles der bortifrän Orrskogen, och hon hade icke råd till bättre, ty hon war blott wallpiga än hos nämndemannen i Sätra. — Hon såg bra ut riksdagsmans dotter lång och wälwext, men tet låg något stolt i de stora bruna ögonen, fom nu bordt wara borta, och kanske jemnade hon nog ofta klädningswecken eller strök tillbaka de mörkbruna lockarne. Gurtstjensten mar slutad, portarne öppnades, folkmassan strömmade ut åt alla sidor och begaf sig hem; och de sade alla, att tet warit en gudstjenjt, få att på länge skulle en fåran ide tomma, och — att rilsdagsmans totter icke warit klädd fom de andra, utan som herrskap, litsom stulle hon wara förmer än andras barn, och det kunde de ide tåla, och de woro öfwertygade att wår Herre tyckte få med. Och dagen derpå gick Orrskogs Karin i wall med nämndemannens kreatur igen, men riksdagsmans Maria for till staden att lära sig dansa, niga och få fason på kroppen, och det fick hon, ty hon war lättlärd. — Och fen fom hon igen, war rak i ryggen och gick ut med tårna, få att hon mar ändå wackrare än förut. — Men nämndemans wallpiga hade under tiden avancerat till riktig piga på gården med full lön, ty det mar en dngtig flida, och få war hon ändå gladare än förr, och det mill ide säga litet. Ett år gick och ännu mar ritlsdagsmans dotter ogift, fast hon nog redan haft friare, men de woro alla bondgossar och sådana wille hon ide ha; men patronens fon, han hade kunnat duga, fade de, men han hare ingen luft att gifta fig, ty han fann sia bäst bland hästar och hundar, git i skogen, jagare och war en frifin