nad ungrom, fom ide wille ha något påhäng. Men Karin på Sätra fid inga friare, och war lika glad ändock; — snart nog fare en och annan, att vet war litet wäl med nämndemans Per, sonen i går: ten, men sådant kommer och går, det wisste nog alla aldrig ffulle bli något af, och derföre talade just ingen derom. Trenne år till woro förbi, och det mar midsemmardagen, en klar och wacker mid: sommardag fom den första. Gudstjensten hade redan warit en stund; men på tyrkogården stodo dock några personer omkring en nyss uppkastad graf. Der under hade de begrafwit en ung flicka, som drunknat under badning söndagen förut, och de hwiskade öfwer grafwen, att hon haft stor sorg och att hon icke drunknat, och fen gingo de derifrån in i kyrkan. Och när predikan war slut, tackades det för Karin Nilsdotter från Orrskogen, som drunknat förlidne söndag, och sedan lyste det andra gången för brukspatronen Per Säterkrantz och Maria, riksdagsmansdotter i Källsweden. Men Per Säterkrantz war nämndeman nens fon i Sätra, fom fått ärfwa få mycket, att han omöjligt kunde heta Pers: fon längre. — Den vagen Hade folket nu få mycket att tala om, att de alldeles glömde hwad presten sagt; men de tunde få höra ungesär detsamma nästa söndag, så att det war icke så noga. — På eftermiddagen fom der en gubbe på ryrkogården och torfbelade grafwen och satt på den och gret längt inpå natten; det war Olle från Orrskogen. — Twins ne söndagar derefter war äfwen han död, och få war det tal om de händelserna i tanske en månad, men få tom der nå got, nytt. År gick efter år, det gamla blef glömdt och det nya blef gammalt, och vet blef nya rater med grafwar på kyrkogården och gräset wexte högt på de gamla, och deras öden, fom sofwo derunder, mindes ingen. — Patron Säterkrantz flyttade än hit oc) än dit, han hörde till dessa oroliga, fom intet hem tydas hafwa; men präktigt lefde han och war en ans sedd man, en man i hwars hus det war en heder att umgås. En dag förswann han dock plötsligt; det troddes, att han rest till Amerika, och fen blef det bouppteckning och cession med fer procents utdelning och alla kommo öfwerens att han warit en skälm i i alla fina dar och att de aldrig welat umgås med honom. Men frun, hon funde ide föra fig, utan kom på fattigwården, och få blef det pro: cess i många år, hwilken församling hon skulle tillhöra, och så dömdes hon till födelsebygden och der fom hon i fattig: stugan. Detta war i korthet hennes öde, såsom knypplerskan berättade vet. J detsamma kommo gummorna från kyrkogården, der de fett grafiven och blifwit biudna på bränwin af skomakaren, som hade godt sätt med fruntimer, och nog war grafwen snygg och låg wäl till midt på kyrtogården och ide i fattighörnet, få att allt skäl hade Odesmor att wara belåten. — Gummorna woro rit: tigt muntra ända till qwällen, men då fom han, soldaten, ditflyttandes, och dermed war glädjen slut, ty han war en res formwän, utan aftning för fattigstugans gamla inftitutioner. Dagen derpå, fom war midfommarda: gen, tackades det för fattighjonet Maria Karlsdotter, och fen talade de ett par dagar igen om henne, men nu är hon alldeles glömd. Sådant war hennes öde; så wexlande är lifwet. Till och med penningar och skönhet ega icke bestånd, men man får ändock lof att bygga på dem .. i brist på bättre. (W. T.) WW eQA — — kX ——