trodde att hand makt förde honom tillbaka till det dystra fängelset wid Suckarnes Brygga. De stannade framför ett stort och präktigt palats. Gondolen faftajordes och polisgewaldigern bad grefwen följa fia. Den unge mannen lydde honom och uppsteg på traps porna till ett palats; wakten följde honom tätt i fpås ren. Alla gåfwo wika för den wälkända uniformen, fom tillhörde en af styrelsens tjenstemän och palatset beträddes utan att någon fråga ställdes till de inträvande. En korridor passerades, sedan en lång rad af rum och widare fördes grefwen in uti ett litet, ganska mörkt och dystert sidorum, hwarest gewaldigern lemnade honom under uppsigt af twå polisbetjenter och gick ut för att rapportera hans ankomst. Grefwe Leonardo började att anställa allwarjamma betraktelser. Ögonblicket war kritiskt. På hans uppförande inför sina domare berodde kanhända hans lif, i alla händelser hans frihet. J trots af den sorg, hwilken hade uppfyllt hang själ wid uppe täcken af Angelinas giftermål, önskade han likwäl att blifwa fri. Med frihet, ungdom och mod hade han allting att hoppas. Leonardos själ war ide en af dessa, fom lätt öfwerlemna fig åt förtwiflan. Han hade rönt motgångar, men han ansåg fig ide öfmers wunnen. Det war likwäl förgäfwes som han anfträng: de sina själskrafter, för att hitta på de beskyllningar fom skulle andragas emot honom. Han kunde icke gör ra sig den aflägsnade föreställning om hwad de kunde gå ut på. Han, en adelsman af rang och rikedom, hade aldrig ens i sina tankar handlat emot sitt land och fina order. Han insåg att, under sådana omftäns digheter, skulle det wara fruktlöst att widare bry sin hjerna med hemligheter, och afbidade derföre tåligt utgången. (Forts.)