hon war litet slägt med ordföranden i fattigwården. J fönstren stodo några balsaminer i näfweraskar; utanför war en liten täppa, der gummorna hade sina serstilda sängar, likasom de hade golfwet deladt i fina serskilda afdelningar. Den hade icke, den fattigstugan, som man stundom får fe i mår mera filanthropiffa tid, någon förgylld inskription, hwarof man tunde se att tet war fattighuset; bet mar en gammalmetig sattigstuga; ten såg ut fom andra singor. Jbland gick jag in der och språkade med gummorna och hörde på deras lefnadsöden, och nog gick det orätt till här i werlden, och utan förskyllan woro de på fattighuset allesammans; de hare funnat kallas Cde-mor ala; ty wisst skyllde de på ödet allt, som fylleri, lättja och slösaktighet dragit öfwer dem — men ödet war det och ödet håller att skylla på. Men få blef det en högtid i fattigfiugan, ty Cre-morg, denna gång kanske lyckliga, öde wille, att hon helt plötsligt öfwergaf det stora fattighuset härnere; och få skulle hon begrafwas, och de ans dra gummorna fingo få mydet att bes styra med swepning och dylitkt, att det blef riktigt lifligt i fattigstugan. Hou hade warit få nöjd att skiljas hädan, Ode-mor, få att ide behöfde Hon narras in i ewigheten, fom få många andra; men det är också endast de bättre lottades privilegium. Det är swårt att förstå detta bruk att hyckta hopp om tillfristnande för den döende: man behöfwer ju ide narra barnet till hemmet eller fången ur bojorna till frihet och sällhet: hwarföre då detta gyckel wid döden? — Jngen heterlig begrafning fick hon heller, Oresmor; ty igen fick fylla jig med mat eller dryck på hennes rvätning, och ingen blef full heller utom död: gräfwarn, sockenskomakaren derbredwid. Han endast wille hedra gumman, och tog sig derföre ett rus, men hedern war ringa, för det gjorde han nästan dagligen, och få war det hang egna penningar. Men gummorna greto när det ringde, ty häruti kunde de ju wara männer, utom mor Kajsa, men hon war döf och kunde icke höra tlockorna och derför war hon ursäktad. — Men fen blef det fråga om, hwilten de skulle få i stugan på Cde-mord plats; de woro få rädda att få gamla soldat Böna, ty han skulle wara få ofredlig af fig, och någon tvyrann mille de ide ha. Till fift gingo gummorna ut att fe på grafwen, utom en af knypplerskorna, och af henne fick jag höra litet af Ode-mord hiftoria eller öde, och det skall jag berätta. Tre midsommardagar. Det war en midsommardag för måns ga år tillbaka; sammanringningen bade nyss slutat, och den täta folkmassa, som stod sammanträngd utanför den lilla, hwita kyrkan, hade nu förswunnit derinom. Det war så tyst på kyrkogården, att man derute tydligt kunde höra pre: stens ord, huru han talare om Guds allmakt och kärlek, huru hwarje blomma, hwarje doftande fommarfläft derute tol