Norrländska Korrespondenten – 5 april 1862, sida 2

allena kan bewisa hans oskuld. Jag will ödmjuka mig för honom; jag will anropa hans barmhertighet och han skall hafwa medlidande med mig. Ni, signora, ödmjuka eder för denne tilltagsne, nedrige man! Har ni reda på alla brott för hwilka man beskyller honom? Känner ni till, att ingen qwinna wågar sig in uti hang palats? Jag bryr mig ide derom, Agatha. Jag är stark uti mitt hjertas renhet och genom oförwitligheten i mina afsigter. SE ide att hindra mig. Mitt beslut är oåterfalleligt bestämdt. Gå genast och skaffa hit mantlarna och maskerna. Jcke ett ord mera: min wilja måste åtlydas. Den uppskakade duennan gick långsamt bort, knappt wetande hwad hon gjorde, och Angelina blef allena. Den unga och älskliga prinssessan kastade sig på knä, och med hela sin italienska naturs wärma och förtroende bad hon till Gud, att hon måtte blifwa i stånd att rädda den man som hon älskade. Hon bad icke för sig sjelf, hwarken för sin närwarande eller tilllommande fällhet, hon bad endast, att han måtte blifwa frälst och befriad — fri från hwarje misstanka, som kunde tära hans bröst. Hon uppsteg mera lugn, sedan hon, såsom hon tyckte, afkastat den börda som tyngde på hennes egna skuldror, och full af den vin: skränkta tillit hwilken qwinnor ofta sätta till den mans lycka, som de älska — åtminstone dessa qwinnor som, Lift Angelina, uppoffra hela fin själ åt en uteflutans de passion. Stynda, Agatha, sade hon till den Återkom mande duennan. Det är ingen tid att förlora. Den hederliga, gamla qwinnan lydde med en suck och dolde raskt både sig sjelf och sin herrskarinna