rar dig wara hustru åt en gubbe wid grafwens rand. Swad menar du, Leonardo? Jag får ide höra på något fådant, fade Angelina med ett uttryck af bitter sorg. On får — och du måjte! ropade grefwen med en röst full af lidelse och gripande hennes hand. våtom oss betrakta denna förening fom ogiltig; lå tom oss fly till Frankrike; låtom oss gifta oss der och öfwergifwa för alltid Venedig, der allt är falskhet, tomhet och fasa. Jag har rikedomar, hwilka republiken icke kan komma åt, tillräckliga för oss båda. Låtom oss sålunda söka wår räddning flykten. SOmsöjligt, fade Angelina, blickande upp till den unge mannen med ett småleende, fom röjde hennes innerliga kärlek och djupa medlidande. Säiq ide att det är omöjligt. Wi kunna icke blifwa lyckliga, om wi äro åtskiljda. Wi älska. Prins fen di Papoli gaf dig endast fitt namn till ffydd,eme dan J båda ansågen mig wara död. Men här är jag; start genom mina äldre rättigheter — stark qenom min djupa tillgifwenhet — stark genom din färs lek: och jag säger dig, wid alla dina förhoppningar för framtiden, wid hågkomsten af alla dina heliga löften till mig, kom, älskade, kom! Jag är din man inför Guds ögon, ty inför mig har ou swurit, att ingen annan skulle någonsin falla dig fin maka. Nå wäl! Jag din ende och werklige man, beswärjer dig att höra mig! . En annan, Leonardo, har mottagit mina eder i Guds åsyn och inför hang altare, swarade den unga makan, dystert och sorgset. Och har då ide jag mottagit dina eder! ropade Leonardo med wärma. Jag är icke wältalig eller