war i osäler slygt en uggla, och i bus tärne höres ännu ett swagt qwitter af se rrömmonte fåglarne. Men du fon jwäl ej förnimma detta hemliga brusande, tånande, susande, denna cupphör: liga rörelse i naturens alla rilen. Gå ut i nattlusten. Winden andas äfwen öfwer slumrande ålrar och ängar, ftyCme men sorlar i månssen, få wäl som i middagssolens glansBlicka upp mot höjden. Stjernorna wandra der på sina banor, lilsom solen, och iatttaga sin ewiga ortning, litsom ånyo blomman fin blom: ningstid. Lyssna till malterna i jordens rinp. Under det barnen sofwa sluter jorten dem närmare till sin moderliga harm; och friska safter uppstiga i plans sornas åtror, på det att träden måtte fyllas med saft och jorden med frukter; att gräfet må wäxa för ircaturen och) fis den till menniffang nytta; att winet må sröjda desss hjerta och brödet stärka dess frafter.7 Eller stanna och waka wid en slumrande menniskas läger. Allt är tyst, utom lifwets förborgade werkstad; lyssna dertill: Hurn langorna arbeta! Huru bhröstet böjer och sänter fia! Hurn ande drägten hwiskar! Huru hiertat llappar! Huru pulsarne ssä! Hurn kinderna glöda! Huru blodet kringlöper och mjöltsaften genomströmmar sina tanaler, för lifwets uppehällande! Hwad behöfs wäl för an: not wittnesbörd? Du fer: att lifvet hwi far om natten. Men ej öfwerallt Yi lar det; och äfwen der det hwilar, är blott hwilan slenbar. Midt under hwi fan rårer rörelse öfwerallt. Hwem upp: friskar de trötta wid sitt hjerta? Hwem lefwer, då lifwet synes wara utslocknadt. — Fall ned stoftet, Christen, och till: bed och låt din tänsla tolla, hwad ej ortet förmår uttryda: han teder alt med sitt mäktiga ord, och han wakar vf wer wår andedrägt. Det gifwes mån: gahanda kraffer; men endast en Gud, som werkar allt i alla. — Huru många tillstutna ögon natten än wisar oss, så wakar dock fadersögat. Fadern är den ende, ibland millioner sofwande, som icke sofwer; och icke heller slumrar Jsraels wäktare, naturens alrrig tröttnande ffydrdsherre. — ... —