don har nyligen blifwit mor, ifall besittningen af omkring 100 ägg funna bes rättiga henne till att få benämnas. En engelsk tidning offentliggör ent. Cötleborgsposten följande bulletin om den in: tressanta patientens helsa: Den stora ängläggnings-tillrragelsen försiggick för litet öfwer en månad fe dan. Ormens dtåsig het på senare tiren hare förorsatat en wiss oro hos dess wärt tare. Några förmodade att hon hänrelsewis slutat någon af de filtar man brutar breda öfwer henne; man funderade juft på utt någonting borde göras för att bota henne, då hon midt under dessa böfwerläggningar ett, tu, tre hade omtring hundrade ägg. DOessa ägg woro innes slutna i ett hwitt läderlitt ämne; de äro af gåsäggs storlet, ha till största delen en smnutshwit färg och äro sinsemellan förbundna genom en hinna. Jbland dem finnas täenne sma röda ägg. Många ha blifwit tillplattade, förmorligen till följd af den starta tryckningen af ormens tropp. Anmärtningswärdt är att denna fruttsamhet på ägg, hwilten, fom ret tyckes, bordt medtaga ormens krafter och följaltligen uppwäcka hunger, fynbarli: gen haft en motsatt wertan. Ormen har nemligen ej förtärt något på tjugutre weckor, meran ormhanen, fom befinz ner fig i samma bur, undver tiden tagit sig åtskilliga mal på taniner, hwiltas blotta asyn, mid andra tillfällen få aps petitretante, numera blott tyckes förarga ormhonan. För få dagar feran t. ex. hoppade en oskyldig tanin helt nära förbi hennes nåd, men hon fattade blott rvjur ret i strupen och tastade det argsint långt bort ifran fig. Wid många tillfällen, då ormhanen, utan twifwel drifwen at fadersstolthet, naltats honan för att je efter huru det stått till med de husliga affärerna, har han blifwit bortkörd med en duktig inuff. Det ser således ut som stulle hon helst wilja sullgöra fina mos derliga pligter utan hjelp. Blott en enda gång har wattaren fett henne af lägsna fig från fin intressanta uttläcdningooperation; men innan han hunnit bege sig till balsidan af buren, för att bättre tunna fe äggen, hade hon åter lagt fig på dem. Hon liknar mydet en gammal höna med sin afföra, uppblåäst af moderlig fåfänga. Hon är dessutom mycket retlig och har, enligt wättarens berättelse, äfwen tyckts förarga fig öfwer söremål utansör buren. Churu hon icke äter, dricker hon ymnigt; men som watten finnes nära intill henne, behöjwer hon ej lemna äggen för att siäda fin törst. Da man öppnar rörren på batsidan af buren, och wältaren borttager filten fom inhöljer det stora djuret, fer man detsamma, ej i ringaste mån afmagradt efter Ten stora fastan, ligga ihoprulladt öfwer äggen, af hwilta fom liga fullkomligt synas mellan ringlarne. Somliga of äggen äro smutsigt grön: hwita. Dessa ha förmodligen redan börjat förruttna, hwillet äfmen beftyrte8 af lukten. Ehuru filten tages bort mycket försigtigt, blir dock djuret genast