Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1862, sida 2

sträng i bedömande af min swaga qwinnonatur. War medlipsam och rättwis, ty jag behöfwer det. Ålskaren swarade med en uttrycksfull blick. Minnes du sista gången du såg mig? yFnllkomligt wil. Det war i detta Yun. Det war så; du fom för att tala med mig. Bröllopet skulle ega rum inom en wecka. Du brus fade tillbringa dina aftnar med mia. Nå wäl! Sams ma qwäll rusade ett band spetsbofwar, wärfwade af Stephan Dandolo, in i detta hus, grepo dia, slogo och fastbundo mina tjenare och släpade bort dig — ef ter hwad man fade, till den ö, der Stephan eger ett slott. ,Det är icke sannt; jag fördes af Arogaderiets slafwar till Venedigs statsfängelse. !Ja, men jag wisste icke det. Jag blef sjuk utaf förskräckelse och sorg, och mitt hufwud blef lika swagt fom min kropp, och jag trodde allt för lätt hwad helst man sade mig. Derföre, när man kom till mig och fare dig wara död, trodre jag dem genast. Jag twiflade icke på denna utsago. Stephan sjelf, på hwars anstiftan du blifwit mördad, hade den frädheten att förnya sina giftersmålsförslag. Jag stötte honom ifrån mig med afsky. Ah, utropade Leonardo. Jag stötte honom ifrån mig afffy och det ont tadt fruktade jag honom. Jag wisste, att Han ide frå gade efter någonting; jag hade haft starka bewis der: på; jag lefte, bäfwande i owisshet. Han war rit, han war mäktig, han war beskyddad af män som beklädde höga embeten och bans far blef Doge wid denna tid. Ssang fader Dogge? ropade Leonardo. Sa, hans fader blef Doge. Alla dessa saker i förening tommo mig att lefwa i beständig fruktan.