Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1862, sida 2

Uts Jag will tala, swarade Angelina, upplyftande sitt hufwud och sakta aflägsnande sig från honom. Hon war lugnare nu. Hon hade till en wiss grad återfått wälde öfwer sig sjelf. Angelina, fortfor den unge grefwen, will du förtlara dina ord? Jag will förklara dem, jag måste förklara dem. Sitt ned, Agatha; du, fom känner allt, fan wäl höra det ännu en gång. Agatha satte fis. Leonardo, blek och orolig, be traktade ängsligt den unga flickans sköna ansigte. Yegnardo, fade hon, med ett bemödande att tala lugnt — fom det kanske är sista gången wi få fe hwarandra Hå några År om det än ide är sista gån gen i lifwet wi någonsin skulle träffas, låtom oss tala ett öppet och uppriktigt språk. MAngelina, har du ide alltid funnit mig göra det 2 I3o wisst. Swara mig då upprigtigt: älskar du mig? MH hela mitt hjerta och min fjul. (Sodt, swarade Angelina, under det att en ftvåfe af tillfredsställelse, fom hon ide kunde undertrycka, framskymtade öfwer hennes ansigte; och jag — jag älskar dig — jag har intet skäl att dölja det — lika mycket fom jag någonsin älskat dig. Jat! — tad! utropade Leonardo häftigt. Du är mig ide skyldig någon tacksamhet; ir: leken är starkare än jag sjelf. Men, älskande mig, sätter du naturligtwis förtroende till mina ord och litar på mig? eSom jag skulle göra det på en engel från him melen, tillade Leonardo med wärma. DÅ, hör mig och döm mig mildt. War icke för —— — — —— —— —. —ä—— ———