Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1862, sida 3

lystna förhoppningar skola krönas af framgång; men vet är för mår mates, wåra barns skull, och det är alltid tärleten fom drifwer oss. Leonardo betraktade med hänryckning den sköna qwinnan som, med all sin italienska naturs glödande wärma och lif, för honom utwedlade hela fin fjäl, lita fom fogeln framdrillar fina toner, knappt sjelf medweten derutaf. Agatha lyssnade på allt detta, stum och förmå nad. Hon stod med hopknäppta händer, stirrande ögon och widöppen mun. Hon höll sig på afstånd, lyssnande men knappt hörande; häpen, förstenad. Slutligen, småningom återfående fin fattning, framgick hon plötsligt till sin matmoder. Signora! — ers höghet! — marlisinna! — prinsessa, ni glömmer — . Glömmer — fwad? fade Anaelina lugnt. Signora frågar mig hwad! Har ni då förlo rat förståndet? Angelina for hastigt upp, blek och darrande. Leonardo! utropade hon häftigt, framsträckande sina händer, som om hon wille skjuta honom ifrån sig: 7OM lemna mia, fly från detta olycksaliga ställe! Min Gud, min Gud! Mitt förstånd förwirrades. Jag hade glömt! — Angelina, min älskling, förtjufande flita ! utropade den förwånade Leonardo. Tyft! fade Angelina fakta, under tet att hon med händerna tillbakaströk de rita lockarna från pannan, och hennes förstånd tycktes wilja öfwergifwa henne — tyft, kanske han hör dig och ret skulle mara mycket orätt —