Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1862, sida 3

på mig, jag war säker derpå. Jag kände det. Der före war jag aldrig enfam. Idee heller jag öfwerlemnade mig helt och Hål: let åt förtwiflan, fastän jag trodde dig wara död. Du stod lefwande för mig. Hjertat har sitt eget lif, ett hemligt, mystiskt lif, hwiltet åt ting, fom ej fine nas till, gifwer tillwaro och form; och din bild lefde alltid i mitt hjerta. Min dyraste Angelina — Men du är wärd en qwinnas kärlek, min Yeonardo. En qwinna kan aldrig älska werkligt två gånger. Den ena gången är sätert hennes böjelse mera skenbar än werklig. Om jag hade blickat omkring mig, och åter kunnat börja älska, måjte jag hafiwa tillstått, att denna böjelse, öfwer hwilken jag finde mig så stolt, icke warit annat än ett flyttigt tycke, och jag kunde ide göra det. Yola flicka! Män tänkta, fortfor Angelina, med ett behag: ligt och ljuft småleende, att de älska. De göra det ibland, men sällan med uppriktighet, tillgifwenhet och med ett hjerta fom ide är ombytligt eller flyktigt. När man finner en sådan man, är det wertligen en tlenod, hwilken en qwinna med hela fin fjäl må skatta fig lycklig att ega. Men mi, Leonardo, lefwa i och genom kärleken. Såsom barn, såsom flicka, såsom moder, älskar qwinnan alltid. Kärleken är hwad som dagligen och stundligen upptager wåra tankar — wår tillwaro; den är wårt allt i alla. Under det att äre: lystnad och begär efter ryktbarhet gro och utweckla fig i edra själar, går hela wårt lif endast ut på att äl ska. J hafwen delade känslor, wi hafwa det icke, också wi hafwa ett brinnande begär efter ryttbarhet och anseende, längta efter den stund, dd måra äre