Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1862, sida 2

värnssjukan förskräckligt härjade bland den utskrifna ungdomen samt äfwen pridde sig till den öfriga befolkningen oc) bortryckte tusende offer. Trots andtwärnets ringa öfning samt usla bewäpning och betlädnad utsändes dock zenast i början af kriget en del af detsamma mot fienden och man fordrade af det lita mycket fom af den öfriga armän. Wid Lemo gjorde landtwärnsyngl ingarne allt hwad man lunde wänta af en så ung trupp i strid mot en dubbelt öfver lägsen trigsfiende och i striden mid Wes ftanffärr på Kimitolandet kämpade Ups lands-landtwärnet nästan alldeles ensamt. Största nyttan gjorde den del, fom fom på skärgårdsflottan. Den utmärkte fig för mannamod och duglighet och bemis stade striderna wid Tallholmarna, der Sölfwerarm den 21 Juli med 12 tanonslupar i 4 timmars tid motstod 42 fiendtliga slupar och jullar; Sandö ström den 2 Aug., der Jonsson och Sölfwerarm med 20 slupar i 6 timmars tid förfmas rade fig mot 55 fiendtliga fartyg, på båda stränderna understödda af landte trupper. Grönwikssund den 30 Ang., der Brandt med 39 slupar slog på fly ten 44 fiendtliga, fom innehade en utz wald position, Palva-fund den 18 Sept., der Rayalin med 34 slupar i 4 timmars tid förswarade fig mot 90 fiendtliga flupar och jollar, understödde af 6 stora fartyg; samt slutligen Kahiluoto-fund, der De Brunk och Hagelstam med 10 slupar under en hel weckas tid (i slutet af Sept.) hindrade fiendens 40 att tvänga fram samt slutligen nödgade Honom retirera. Ånnu lefwer i Stockholm en landtwärnsman, fom bewistat dessa bataljer. Större delen fick dock aldrig skåda fienden utan nödgades kringmarschera från ena ändan af rilet till den andra samt derunder tigga sig till sitt lifsuppe hälle. På sjelfwa sjukhusen hade de att kämpa med kölden och läkarewård fat nades nästan alldeles. Liken samlades i högar, inpackades i lårar och utfördes till begrafningsplatserna i stora, rufts wagnar. Wid återtåget öfwer Alands haf (i medlet af Mars 1809) upphuns nos 100 af sjukdom och trötthet utmats tade landtwärnister af kossackerna; de, som ännu kunde gå, återfördes till Aland; återstoden blef liggande på isen, der de af den omenskliga fienden plundrades och fråntogos en del af sina kläder. Slutet af adressen är af följande lydelse: Fyra år öfwer ett halft århundrade hafwa nu förflutit, sedan detta stora sorgespel utspelades. ÄÅnnu lefwa några gubbar, stapplande wid grafwens brädd, hwilka då woro ynglingar, med bröstet fullt af mod och hopp samt med hjertat fullt of hänförelse för vet älskade fäders neslandet. De gingo ut att frida för detsamma; men huru behandlades de? Alla krigarens lidanden och försake lser fingo de i vift mått dela; men hurules res blef belöningen? De kämpade och