Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1862, sida 2

Bättre då att gå tillbaka och bedja Mario förklara huru det hänger ihop. J detta ögonblick framskymtade någonting mörkt och rörligt genom rörren. Grefwen räckte ut sin hand. mÄörftäfiven of en gondol! utropade han gladt, Då är jag räddad. Att stödja fin fot på ett trappsteg, att klifwa in i båten — war ett ögonblicks werk; och sedan stod han stilla en liten stund för att öfwertänka sin ftullring. En ofantlig stor låga på afständ och ett starkt dån, som från en vulkan, tilldrog sig hans uppmirts samhet. Den förfärliga knall, hwilken Mario hade ansett wara ett bewis på trollkarlens makt, blef nu fullkomligt förklarad. Arsenalen stod i ljusan låga, och det war utan twifwel explosionen af krutmagasinet, som hade inträffat i en så lycklig stund. Hela Be nedig war i rörelse; ilare framåt i alla rigtningar. Allt war förwirring och förskräckelse, och ögonblicket utomordentligt lämpligt för hans flykt. Flyktingen besåg närmare sin gondol: en rysning öfwerfor ho nom, han igenkände den på flaggan i bakstammen och på en egen sorts lykta. Den kunde blifwa honom till stor nytta, men den kunde äfwen förråda honom. Derföre borttog han försigtigtwis flaggan och försökte icke att tända på lyktan. Han trefwade emedlertid omkring i båten och fann en åra. Med dennas till: hjelp rodde han fin swarta och dyftra gondol framåt och fökte en kanal, fom skulle föra honom i grannffas pet af palatset Avarenza. Hoppfulla tankar — dessa tankar, hwilka, när hjertat icke har blifwit förhärdadt genom ständiga motgångar, nästan alltid äro ungdomliga — formas de in på grefwens bröst. Det är wanligt för filofo