Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1862, sida 2

utaf denna fullkomliga frånwaro af frihet i tanke och tal, fom karakteriserar länder, liggande under ett mät: tigt presterskaps wälde och inflytande. J en låg, fuktig och dyster cell uti statsfängelset i Venedig, i en of dessa förfärliga underjordiska, eller snarare underwattniska, boningar fom tjenade till boftäder för sådana menniskor fom inspärrades af Tio manna-rådet, af politiska skäl, afundsjnka eller hat, låg försänkt i dystra tankar, tillbakalutad på en elin: dig säng, en ung man med wackra men bleka anlet8drag. Hans kläder hade marit eleganta och moderna, när han först inspärrades, men de woro nu mycket begagnade, och sannolikt icke längre på modet. Hans här, skägg och mustascher woro af en högst ymnig wäxt och kommo honom att se mycket äldre ut än han werkligen war, ty han hade ännu ide hunnit trettio: talet. Han hade en lampa bredwid fin säng, och en ofantlig stor bof låg framför honom, på hwilken han litwäl icke kastade fina blickar, fom trängde bortom den lefwande graf der han låg. Föremålet, på hwilfet dessa drömmande blickar hwilade, war ett präktigt flott, fom prydde grannskapet af fängelset. J ett rum, i detta flott, omgifwen af all den glans och öfwerflöd fom omätliga rikedomar funna åstadkomma, såg han i tankarne en utmärkt wacker flicka hwila, med en tankfull min och österländska anletsdrag, ett äkta barn af det herrliga Venedig. Det war möjligt, att hon ide war der nu, kanske hon war död, borta eller gift! Ett enda år smider så lätt bojor åt häns derna och krossar hjertan, och skalden säger, att gwinnan är ett föränderligt ting. Men för den unge mannen syntes hon sådan, fom Hon hade fett ut, då han sist såg Henne, när hon, waknande ur fina djupa drömmar, såg fin älstare släpas bort af rån och käns