Norrländska Korrespondenten – 8 mars 1862, sida 3

Frohn lydde, konungen satte sig wid sitt ffrifbord och lyssnade i högsta spänning till majorens berättelse. — Men, ni är ju en farlig, er förskräcklig mens niska! ropade konungen och sprang upp, när Frohn talade om giftet. — Ers Majestät, jag hade intet hopp att lyckas i mitt företag, om jag ej wågade mitt lif; med wåld ensamt hade jag ingenting uträttat hos Trenck. — Ett förtwifladt medel, inföll konungen — hwar hade ni då fått det der märkwärdiga giftet? — Det är en österländsk hemlighet från Harem. Jag fick det af en gammal turkisk läkare, hwars lif jag räddade, med fara att uppoffra mitt eget; han kallade det ett opii-preparat. — Och war ni då så säker att motgiftet skulle göra det alldeles oskadligt? — Säker — blott få till wida, fom jag kunde wara det; på menniskor hade jag wisserligen ite anställt några rön dermed — men wäl på djur ... hwad det innehåller met jag icke — om jag minnes rätt få talade min gamle Hakimbaschi om en koncentrerad och krystalliserad syra .... men nogare har jag ej reda derpå. Konungen teg en stund! derpå sade han: — Käre Frohn, gör mig det nöjet och anwänd icke mera detta märkwärdiga medel, sedan det på ett så förträffligt sätt gjort sin skyldighet; det förefaller mig så obehagligt att weta en så tapper soldat wara i besittning deraf — hwad skulle ni tycka om att kasta receptet på elden? — Ers majestät, swarade Frohn, det är på sätt och wis redan gjordt. Jag har inwecklat allt, som jag hade qwar deraf, i receptet och kastade det i Donau.