wäl uti alla möjliga ämnen? ej här mer nadt blott te utländska politisia veferaz terna, utan de mångfaldiga sociala före mål, fom borde af män facket arundligt utredas och klart framställas för allmänheten. Jcke fan wäl en redaktör, hwilten redan som sådan för pressens gamla synder anses för en mifnöjd, en fantast, farlig menniska eller ond ans de, om han äfwen more den rugligaste, då han ide understödjes i fin möda af de bästa i samhället, mätta skrifwa om alla möjliga samhällswigtiga saker, såsom religion, politik, skolor, jagt, åter: bruk, krigswäsende, handel m. m.! Han beförja en tidning, skall kunna stulle sannerligen då weta mer än de sjn wife. Men hwilka skola då understödja tidningsreraktionerna med dugliga avtiklar? Jo, alla de bäst bildade i landet, d. tv. s. ingalunda blott de s. k. lärde, men också hwar och en annan i sitt fack erfaren medborgare. Just wåra embetdchefer, hwilka allrabäst känna statens werkliga behof, borde stå i spetsen för publiciteten, och dessa borde lifwa sina yngre tjenstemän att genom pressen uträtta något till folkets upplysning och bästa. Ty will man nu för tiden werka i stort till allmänhetens fromma, så sker det säfrast genom tidningarna. Och skulle wid de stora embetswerten ej finnas flera unga karlar, fom kunde någon gång del: taga i en tidnings bestyr, få wore det sannerligen bra llent och beklagligt. Men, kanske med undantag af hufwudstaden, är vet i de flesta öfriga orter just så stäldt. Wåra litterärt bildade unga män tiga och läsa med god smak de dåliga pref alstren; men i sällskapslifwet får man deremot höra ett öfwerflödigt fannftö pande, mycket duktigt flander, ganska wisa råd hur det eller det rätteligen borde wara — stundom werkligen rätt förnuf: tiga tankar också. Den lärda pretenjionen, lik Sisyphus i ewighet wältrande sin bok, kan aldrig komma ur glosornas trassel och uträttar alltid wida mindre för menskligheten än ven hederliga en: falden, fom bjuder till att uträtta nå got werkligt: en fåran bokmal akta wi föga, enär staten måste föda på ven onyttiga warelsen, blott duglig att uppamma nya dylika samhällsodågor. Dessa moderna munffigurer, tysta medhållare af medeltidens wåld och mörker, kringsläpa den ledsamma dekorationen af ett surt ansigte wid allt befintligt, men duga ej att med förnuft ändra en enda sak. Om att skrifwa någonting dnaligt för mängdens ledning genom tidningarna, det will man icke, så manhaftig man än är i orden, få bål inför tanterna; ty i det offentliga knytper man manliaen näfwen i fickan och ådagalänger sålunda en werklig politisk tärringaktiahet. Derföre har ock sällskapslifwet förblifwit i sin andlösa trånghet af snack eller plumpbeter, och råheten och egennyttan sitta ännu i orubbadt bo eller taga rent af hand om hela samhället, till största wåra för detsamma. Ja, är det ej underliat att man så sällan ser i offentliat tryck ett ord t. ex. om affärer, bankwäsende, aåsurancer skrifwet af affärsmän, niget om religion, läseri, tiondereglerina der anfördt af prester, tankar om rikets före! swar af militärer, om uppfostran af skolkarlar, om helsowården af läkare, om hushållning of landtmän, o. f. w. Hwar och in menniska må wäl funna råda nå got klokt i saker som man ganska wäl länner och vå af metborgerliat finne ha mod att också yttra detta inför hwar man. Nej, wederbörande skrifwa ej of: fentligen om allt detta, utan lemna det åt tidningsredaktören, men te sig mellan fyra wäggar grufligen demonstrerande inför fina närmaste såsom dråpliga ta: lare om frihet, reformer m. m., såsom starka andar och stora män. Till och med rabulisten twärtystnar wanligen så snart man ber honom framställa sina .. A . . latar offonfljiaon . tn aff (537