Norrländska Korrespondenten – 1 mars 1862, sida 2

— Det andra är, fortfor Trend, att jag i mors gon rider helt lugnt med honom tills wi komma till Linz. Der yrkar jag, att wi skola anmäla oss hos fältmarffalfen-gusvernören; detta fan Wienaren icke hinz dra. Hos fältmarskalken gör jag en berättelse om förloppet och aflemnar honom fom arrestant. Baron de Dolne skakade på hufwudet. — Wet ni, öfwerste, hwilta fullmakter han bär på fickan? Slutet på wisan kunde blifwa, att fult: marskalten i stället arresterade er och skickade er till Wien. — Arresterade mig? skrek Trenck. Så långt äro wi icke komna! — Wisserligen ide ... men ret kunde dock hända! — Pah ... det skulle jag icke tro. — Bofluta bwad fom synes erer bäst.... jag tyder vet första sörslaget är klokast! — Jag skall tänka på saken, genmälte Trenck, efter en pans — det täns så tungt i hufwudet på mig ech det sattyn jag har i magen tör omkring der, som om jag hade ett ormnäste i kroppen. — Will ni ide skicka efter dottorn? — Dj—n wet, hwad fom är att göra — jag will sofwa bort det onda fom plänar min. — Är ni sulltomligt säler på att ni fått både gift och motaift? — MF det fan ni lita på, de Dolne, Frohn (pe lar inga fomerier! Han är ide en sådau fart, få mic ta jag förstår mig på menniffor. — Nå wäl då, fi gå till sängs. Befaller ni annars något? — Nej, de Dolne, jag tackar er — men det funde