draga sig tillbaka och såsom en grå massa förfwunno imånskenets halfdunkel, sprang jag fram att åtminstone uppfånga en af de sista. Jag sköt och träffade en elefanthona. Det rusande, frustande och ursinniga trumpetande, som nu följde, war werkligen förfärligt att höra; också stulle jag snart få erfara, att man ej alltid ostraffadt fan utföra ett dylikt Xfwerdådigt streck. En morgon befann jag mig i närheten af ett ställe, kalladt Orombato, dit elefanter gerua begifwa sig för att dricka. De grafwa emellertid med sina snablar, med hwilka de tyckas räcka flera fot ned under ytan. Här afwaktade jag deras ankomst och såg efter en stunds förlopp en hjord elefanthonor, sannolikt gamla bekanta från den der månskensnatten, anlända för att dricka. Jag kände in gen lust att skjuta, emedan elefanthonor äro farliga att skjuta då de hafwa un: gar, hwarförutan de lemna föga elfenben, men en hel mängd halft uthungrade qvatschimbas, hwilka jemmerligt fjöto efter föra, förmådde mig att wåga ett skott. Jag kröp derföre fatta framåt, tilldef jag war endast trettio steg från en af elefanthonorna och afwaktade att hon skulle erbjuda mig ett godt sigte. Under dessa minuter hade oförmärkt twenne II — — andra närmat fig mig bakom min rygg, . på ungefär femton stegs afstånd. Det skulle utan twifwel blifwit min sista stund, så framt jag icke i samma ögonblick jag blef dem warse, med en ofantlig sats hade sprangit öfwer den närmaste bus sten och efter en windsnabb flygt undan mina ursinniga förföljare kastat mig rats lång till marten bakom en annan större buske. Då jag åter wågade lyfta litet på hufwudet för att fe mig omkring, såg jag en hel ffara stå på andra sidan bu: sken. Med fina små, genomträngande, blinkande, hotande ögon, sina smällande, slappa öron och högt upplyftade snablar, woro de werkligen förfärliga motftåndare, helst för en ensam menniska. Men sedan de en ftund hade brummat och Ho tat och letat förgäfwes, wände de plötsligt åter om och återgåfwo mig i ögonz blidet hela min jagtpassion. Jag reste mig upp och sköt på den ledande elefanten. Detta mar ett öfwerdåd, fom gräns fade till dumdristighet. Med ett tvumpetande ffri, fom trängde genom märg och ben, kastade de genast om och kommo sättande rakt på mig. Jag erfor nu hwad det will säga att springa för fitt lif. Jag bibehöll emellertid nog mycken själsnärwaro att springa undan bakom buskar, hwarwid min tunga reffelbössa dock war mig till stort hinder; men ehuru jag hörde mina fiender stampa tätt batom och nedbryta qwistar och grenar, Höll jag likwäl fast i den och sprang oupp: hörligt framåt, andlös, medwetslös och öfwerfallen af en ny dödsångest, då jag såg framför mig en stor sträcka öppen mark, utan hwarken träd eller buskar. Om de hade förföljt mig dit hade det warit min död. Men plötsligt märkte jag, att de låtit uppehålla fig af ett tä tare buffjnår bakom mig och att de fort derefter började draga fig tillbaka. Då jag nu åter ansåg mig wara temligen trygg för mitt lif, steg jag upp på en hög myrstack för att fe, hwad de egentligen företogo fig. Efter en stund upp: täckte jag endast en elefant under ett träd. J tanke att det möjligen kunde wara den, på Hhwilfen jag hade ffjutit, närmade jag mig helt försigtigt, men märkte snart mitt misstag, då jag såg nästan hela hjorden samlad i närheten; och de sågo så förbittrade och ilskna ut, att jag anfåg för rådligast att fynd samt draga mig tillbaka. Men i det: samma tycktes de märka mig eller mä dra mig och ftörtade plötsligt framåt. Alltemellanåt stannade de liksom för att rekognosera och titta och snoka i alla UA:.HII, Ah tnvår FDot saäcades mia