Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1862, sida 3

ett helt preussiskt regemente att sträcka gewär, den fom ensam spränger in i en upprorisk trupp, och hua: ger hufwudet af hwar fjerde man, han betraktar vös den blott fom en lek. Hwad mig beträffar, få har jag wisserligen ide ännu kommit till denna likgiltig: het, och om jag äfwen på stridsplatsen midt emot mir na fiender gjort min skyldighet fom en god soldat, få är det dock en ryslig tanke att nödgas dö i fulla styrkan af fin mannaålder. — Men hwad d-n hör allt det ver hit — hwad menar kamraten med det pratet? utropade Trenck, i det en wiss oro röjdes i hans flyktigt uppflammande blick. — Det hör ganska mycket hit, fortfor Frohn ty om herr öfwerste von der Trenck står fast wid sitt beslut och nekar mig sitt hedersord, så skola både han och jag blifwa förwandlade till lik inom twå timmar eller kanske förr! — Död och afgrund, skrek Trenck, hwad menar ni dermed? — Jag menar dermed, att wi båda twå hafwa tagit gift, och dertill en få stor dosis, att den är tilräcklig för att döda en häst. — Gift! skreck Trenck, i vet han förskräckt rusade upp och grep sin sabel. — Gift! upprepade Frohn och reste sig äfwen, samt tog med stadig hand, på hwilken man ide fun de märka den minfta dvarrning, den lifta Eriftallflas skan, fom stod framför honom, och Höll den emot dagen.