Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1862, sida 3

af oändlig storhet till betraktendet af en vattendroppe Skådag genom förstoringsglas, synes de. som en hel verld al de mest olikartade väsenden, som på sitt eget sätt, ehuru osinliva för värt obeväpnade öga, lefva sitt mangrörsiga lif Der sions det stora och små, fula och vackra djur; glupska rofdjur och andra som blilva derad byte; der gifves det lust och lif, strid och död, allt inom den tränga rymden af en vattendroppe. som är en verid sör sig, liksom de ofnutliga solarne och stjernorna. Och se: dessa oändligt små varelser, af hvilka tusende ftinna rum i en vattendroppe, äro så förträtfligt byggda ända till sina minsta leder, som det största kreutur på jorden De bafva i sina osynliga krappar alla de organer, som de behötva till sin näring, rörelse och bibehallelse, de hafva sinneverktyg, för att varseblifva hvad som föregår omkring dem, de hafva allt, för att Villbrinsa ett lif, sådant det är bestämdt för dem at Skaparen, och i det oändtligt lilla rum, som de med sin kropp intaga, är en rikedom at gestalter innesluten, som i och iör sig tilikännagifver en likaså hög fulländning, som det mest stvrartade verk i skapelsen. När du nu hänsjunkit i häpnande beundran ötver den verld, som utvecklar sig på en så liten rymd framför dig, så försök uu att återlinna väsen till oundligheterna i skapelsen Bet ävk, utt ett enda vattenglas innesluter i sig tusende af dessa droppverldar, millioner af dessa varelser, betävk att i verldshafvets omåätliga vatteumassor hvar enskild droppe är en sådan liten verld: betank, att icke blott vattnet, utan äfven luften i det minsta rum upptylles at de må: ofaldiguste väsenden, att de jätteh ka klippor, som du ser i underbara gestaltningar framför dig, ofta nog äro upp by egda endast af skal, i hvilka dessa minsta djur hade sin boning. Betänk vidare, att, liksom vår jord, äfven alla andra planeter, alla solor och stjernor, ända i sina minsta rum, äro uppftylde af den outtömliga rikedomen af varelser — står du icke då djupt gripen af skapelsens under och kanner du dig icke maktigt dragen till Honom, som skapat alt? Ja, du skall inse, att det siunes En storhet, lör hvilken hvarje unnan storhet är intet, för hvilken det minsta icke är ringare än det största och det största icke mera betydande än det minsta. Du skall ödmjukt nedsjunka inför den Allsmaktige Herren, som omtattar denna oåndliga verld med sin anda och med saderskärlek sörjer tör den ringnste af de tallösa varelserna Du skall känna div oändligt liten och ringa i derna ofantliga verld och intör den Skapare, ur hvars hand hon tramgatt så fullkomlig. Och ändtligen skall du prisa Herren, att Han törlånat den svagn menniskan den insigten, att med sin själ fatta skapelseus storlek och