Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1862, sida 3

män, hade de föredragit att hålla sig tillsammans i klostret. Till dem hade slutit sig ett par utaf flosterherrarne, hwilka tycrktes göra sig hopp om frid och skydd i närwaron af wäl tisciplinerade och hyf: fade krigsmän. Franz, qwartermästaren, fatt batom ett stort ölkrus, bredwid pater källarmästaren, som berättade honom de rysligaste händelser, till hwilka dessa pandurer gjort sig skyldiga; ty de woro, efter hans påstående, helt säkert förkroppsligade djeflar. Frohn satte sig ned hos dem, och afhörde be rättelserna under det hans måltid tillagades. Sedan han hade ätit winkade han Franz afsides till sia i ett hörn af bet stora mörta ru amet; der gaf han ho: nom hwiskande åtskilliga befallningar. Frans för: swann straxt derefter ur klostret och begaf fia till fö: pingen; men Frohn lät föra sig till den cell, fom blifwit iordninastäld för hans rätning och dit Franz redan låtit föra hans kappfäck. nfommen vit, far stide ban fia ned på sängen, för att njuta ett par timmars hwila. . Klosfan war omkring I, då Franz wäckte honom. Öfwersten hade låtit bedja herr majoren att intaga aftonmeltid hos fig. Frohn steg upp. — I, hur har det lykats, Frans? frågade ban. — Allt är i ordnina; skepparen war willig, och är just en sådan man fom mi behöfwa! — Godt .... och det öfriga jag anförtrodde Fran; slog skrattante med fabeln vå fitt fiöf welskaft. — Hir li er de, herr major, war lugn; ingen slal taga vet if ån ma? — Gif mig min dolma då.