Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1862, sida 3

Om fri måndag. (Ur Lasning för foltet.) Det har länge warit en fed hos en stor del arbetare, särdeles i städerna, att hålla fri måndag; och ehuru denna sed, eller rättare osed, nu mera något före minskats, har den likwäl på långt när ide helt och hållet upphört. Äfwen i andra länder råder ännu samma oskick. Det torde ej wara olämpliat att fästa uppmärksamheten på de skadliga följders na af detta missbruk, helst de af lättfine nigheten få sällan beräknas. Söndagen, som äswen kallas hwilodagen, är af ålder helgad åt on högtitrlis gare utöfning af gudstjensten, då jörjame lingen, förenad i Guds hus, tackar den Högste, för allt det goda, som blifwit hwar och en under den förflutna tiden beskärdt: — då han lyfter sina tanlar öfwer denna jorden till högre rymder och rerwid renar sitt hjerta samt stärker sig i sin tro och sin föresats att lefwa efter Guds wilja. Det är wisserligen ej heller förbjudet att egna en del af denna dag åt hwilan och åt oskyldiga tidsfördrif, helst då dessa funna bidraga till inhemtande af kunskaper och bildning. Den, fom få tillbrins gar fin söndag, skall känna fig deraf wederqwickt och förnöjd; han skall med hwilade krafter och friskt sinne gå den kommande weckan till möte samt i denna sinnesstämning återtaga sitt arbete. Han kan då sägas hafwa helgat hwilodagen. Men huru många finnas ej, som till bringa söndagsaftonen mid bränwinsflaskan och ölkruset, och om måndagen, till följd af skadlia och öfwerflödig förtäring, känna fig olustiga och obenägna till arbete. Desse hafwa ohelgat hwilodagen,