Norrländska Korrespondenten – 15 februari 1862, sida 3

Hos den anwisade personen gafs icke mycket hopp; men då mannen sade, att det war hans sista hopp, bewektes den hederliga karlen, fom sjelf ej mar förmögen. — Händelsen gör, att jag har inne litet penningar; men har swårt att lem na dem — dock — jag will ev wäl, ni är en hederlig menniska, fastän ni warit högst oförsigtig — huru mycket är det. — Serxrtusen riksdaler. — Det war starkt — men han räfs nade upp penningarne och tog ew ffuldsedel på beloppet — wisst ej en mycket säker fordran. Och när tlockan slog elfwa begynte re: dowisningen, allt war i ordning — allt bra. Med en förnäm nick skiljde fig landshöfdingen från den stackars em betsmannen, som ännu darrade af fasa. Men efteråt, wid lugnare besinning, kom han att tänta på det besynnerliga lånet. Han gick till långifwaren, och slutet af undersökningen blef, — hwilket under det strängaste tysthetslöfte flutligen fom fram — att landshöfdingen, fom sjelf ej är rik, genom långifwaren i sitt namn upplånat den summa, fom war nödig för att rädda en oförsigtig kanske för gorhjertad, men i allt öfrigt aktningswärd embetsman åt maka och barn, samhälle och wänner. Och han är nu, warnad af sitt nära fall och upps. lyft om, att ett godt hjerta fan förenas med kraft, sjelf en helt annan, än han war förut. Och när man talar om den stränge landshöfdingen, få är der en och många, fom weta, att ett warmt hjerta klappar i det stolta bröstet; men han wet intet, alls intet. — Vandshöfvingen ffulle taga illa, om han fann fig röjd. Detta oaktadt har händelsen blifwit spridd, och nu wet man i det länet, hwarför landshöfringen är få sträng. Ännu ett dylikt drag: Det war wid ett regemente långt från denna ort en gammal fattig kapten, som många äro wil det. Han låg sjut hemma under ett möte, od) detta gjorde att man fick weta, att han ännu, efter en lång tids förlopp, ide till manskapet utbetalt någon deras innestående aflöning. Det war långsamt avancemang och fåledes en vakans ganffa efterlängtad, och tetta gjorde, att man lade synnerlig wigt på saken. Han måste taga afsked, om det blef sak af — och således skulle det bli sak af. ö Andra kaptenen wid kompaniet, just han som stod i tur att få kompani, om ven andre gick undan, marscherade under exercisen owanligt längt bort på slätten från alla de andra. Händelsen fogade så naturligtwis. Meu der gjorde han Halt och på stället hwila!( — Jag har mina gossar! fått bref från kapten — fade han — Han lär wara skyldig er penningar; jag har hans befallning att betala allt. Uppgif edra fordringar. — —-—S——